Hade jag bara biografen!

Det finns inget annat medium än biografen.
Vad är boken i jämförelse med den? Vad är teatern?
Litteraturen är på sin höjd ett spel, ett självbedrägeri. En statistik över läsarna skulle få författarnas anspråk att framstå som ett skämt. De förmår inte ingripa i livets förvecklingar. De står på gränsen. I stället för att arbeta talar de som Akademiens ordbok. Man borde starta en förföljelse av dem. Världen klarar sig utan dem. Däremot skulle den stanna om man avskaffade biografen.

… Att skriva bra idag förefaller hopplöst. Det man skriver blir makulatur.

Carlo Mierendorff, 1920.

Bronson

Charles Bronson (Tom Hardy) är inte att förknippas med filmstjärnan vid samma namn utan i detta fall Englands mest våldsbenägne intern. Han föddes som Michael Peterson och redan som barn drömde han om att bli berömd, men visste inte för vad tills den dagen han rånade ett postkontor. Bytet blev endast ett par pund, men straffet blev desto dyrare.

1974 dömdes Bronson som 19-åring till fängelse i sju år för detta rån och han har sedan dess lämnat fängelset fyra månader under de trettiofem år som gått. Gång på gång har han fått sitt straff förlängt efter att ha attackerat, misshandlat och tagit fängelsepersonal som gisslan. Trettio av åren har han suttit isolerad.

Regissören Nicolas Winding Refn har i Bronson försökt göra en homage till Kubricks A Clockwork Orange, med bland annat långsamma slagsmåsscener till klassisk musik, och har en mycket artistisk framtoning i många scener. Ett försök att göra berättelsen till djup, berörande och intressant. Något slutresultatet inte riktigt lyckas förmedla.

Huvudrollsinnehavaren Tom Hardy, däremot, visar stor passion för sin roll. Han lade på sig 20 kilo muskler för att likna Bronson, som gjorde 2500 armhävningar om dagen (och skrev även böcker om träning från sin cell). Det är Tom Hardys fantastiskt engagerande skådespelarinsats som rädder filmens brist på struktur och röd tråd och därmed höjer betyget.

httpv://www.youtube.com/watch?v=p70Ahw-b5Z0

Etiketter:A Clockwork Orange, Bronson, Nicolas Winding Refn, Stanley Kubrick, Tom Hardy

Inglourious Basterds

Quentin Tarantino är tillbaka med sin sjunde långfilm Inglourious Basterds. Ingen har väl missat att snappa upp premissen om de hämdlystna amerikanska judarna som är ute efter att hämnas på nazisterna. Och att skära av toppen utav deras huvuden.

Brad Pitt spelar Aldo Raine, ledaren för The Basterds, och vid sin sida har han den sjukt uppbulkade Hostel-regissören Eli Roth, som spelar ”Björnjuden”. Dessa Basterds främsta uppgift är som sagt att döda nazister. Bortsett från Hitlers smygande närvaro som antagonist, har tyskarna i sin tur en mycket vass, vältalig, karismatisk men oerhört elak överste vid namn Hans Landa, ”Judejägaren”, som fenomenalt porträtteras av den något okände Christoph Waltz.

Inledningsvis får vi se denna Hans Landa kallblodigt mörda en judefamilj som håller sig gömde ute på den franska landsbygden. Men, dottern i familjen vid namn Shosanna, överlever och lyckas fly. Vi hoppar fyra år framåt och får reda på att hon nu driver en liten, men framgångsrik biograf tillsammans med den mörkhyade fransmannen Marcel. En vacker dag anländer soldaten och filmstjärnan Frederick Zoller till biografen och fattar genast tycke för Shosanna (som för att skaka av sig sin tidigare identitet går under namnet Emanuelle Mimeux). Det visar sig att Zoller, ensam, dödade 250 fiendesoldater från ett klocktorn. Det visar sig också att Goebbles (Hitlers egna filmproducent) var så stolt över Zollers insats att han bestämde sig för att göra en film om händelsen, Nationens Stolthet, där även Zoller spelar huvudrollen.

För att göra en lång historia (filmens 2 timmar 40 minuter) kort lyckas Zoller med sin status och sina kontakter få premiärvisningen av Nationens Stolhet att visas på hans nya kärlek Shosannas biograf. Under premiären kommer de högsta nazisthönsen infinna sig, vilket såklart även The Basterds är intresserade utav.

Shosanna vet att Hans Landa kommer att infinna sig i biografen. The Basterds vet att Adolf Hitler kommer att infinna sig i biografen. Detta är en långsamt uppbyggd konflikt för att slutligen leda till årtiondets kanske mest intensiva och snyggast utförda klimax.

Quentin Tarantino har med sin otroliga kreativa och innovativa förmåga skapat en otrolig historia som både berör, uppmanar till skratt likväl kväljningar, samt lämnar utrymme för fantastiska skådespelarinstatser. Tarantinos kunnighet inom filmmediet, hans öga för det visuella och sin febläss för onödigt våld tar verkligen ut sin rätt i en film om det naziockuperade franska 40-talet.

Trots att Eli Roth uttalat sig om att filmen är ”Kosher-porn”, kan man (obviously) urskilja tydliga politisk undertoner vilket vi inte är vana vid gällande Tarantinos filmer. Jag tror att Quentin Tarantino håller på att mogna, men bara till ett lite äldre barn. Han säregna stil lever nog kvar länge.

Det är nästan ett måste att uppleva Inglourious Basterds på bio, och den har premiär imorn (fredag 21/8) på SF’s biografer. Be there or be at Kristoffers.

Etiketter:Brad Pitt, Eli Roth, Inglourious Basterds, Quentin Tarantino

Äntligen! En sneak preview av James Camerons "Avatar"

httpv://www.youtube.com/watch?v=iYBRFJ9RArc&feature=player_embedded

Etiketter:Avatar, James Cameron, Sneak preview, teaser, Trailer

Filmtips: Red Sands

Kortdokumentären Red Sands var en av mina favoriter under min vistelse på Krakows filmfestival i slutet av maj – början av juni.

Trots liten budget lyckas den unge brittiske regissören David Procter på ett övertygande sätt intellektualisera tjurfäktningen som fenomen. Greppet att intervjua ett stort antal spanjorer om deras inställning till nationalsporten, sedan plocka ihop de bästa bitarna och låta de framföras som eftertänksam voiceover-monolog, erbjuder bilderna av djurplågeri en meditativ motpart, samtidigt som de på ett högre plan ifrågasätter dokumentärgenrens vanskliga sanningsbegrepp. Bildspråket är oerhört vackert, och detta även fast unge Procter endast hade råd att använda sig av mini-DV kameror.

Man skulle kunna kalla filmen filmen för en slags audiovisuell essä, med ett ämnesval så delikat att det skulle smälta som andalusisk getost i gommen på Roland Barthes, med en konstruktion som skulle fått Eisenstein att återuppstå och sedan åter lyckligt teoretisera sig till döds, och med slutsats så motsägelsefullt nyanserad att Platon skulle krävt royalties.

Kort och gott, en film att se.

Dessvärre finns det ingen svensk distribution på filmen, men jag lyckades komma över en kopia som jag gladeligen lånar ut till den som är intresserad.

PS. För er som känner er svältfödda på filmdruvanbetraktelser finns nu en Twitter-feed till höger i menyn, som någon slags komplement. DS.

Etiketter:David Procter, Dokumentär, Krakow Film Festival

Broder Daniel Forever

Efter en skön dag på Lilla Essingens grässlätter med bad och umgänge var det dags för pressvisningen av den efterlängtade rockumentären Broder Daniel Forever, som gick på Rigoletto kl 16.00. Jag misstänkte att många av de livsnjutande filmjournalisterna skulle skita i denna film med tanke på vädret, men på bussen hoppar självaste Fredrik Strage på och the game was on.

Med uppvikta shorts, linne, nybadad backslick och med mina nya Sperry Top-Siders på fötterna (alltså i perfekt BD-stil) klev jag in i den dunkla biosalongen och förväntade mig (istället för massa journalister) en skara kritvita, solhatande BD-fans. Men icke. Där satt Andrea Reuter barfota och sms:ade och längst bak satt tre-fyra andra okända bloggare, inklusive mig. Jag insåg att en film om Broder Daniel inte lockar stor medial efterfrågan, vilket bara fick mig att spetsa ögonen och öronen lite extra mycket.

Filmen inleds med några klipp på Theodor Jensen som inlevelsefullt strövar runt och inleder konserten på Way Out West i augusti 2008, festivalen som befaras vara den sista någonsin från Broder Daniel. Det är även förberedelserna inför denna konsert som ligger som grund för restkommande innehåll.

Ganska snart hamnar såklart Henrik Berggren i fokus som med sina haiku-liknande uttalanden försöker förklara hur han känner, både inför konserten och inför bandkollegan Anders Göthbergs tragiska bortgång. På parkeringsplatsen där han sitter (eller i den tomma skåphallen i nån tråkig skola, eller på bakgatan han vandrar ner för) är han vacker, och ett eftertänksamt kameraarbeta ramar in detta på ett lika vackert sätt.

Men Kristian Bengtsson, Fredrik Wenzel och Henrik Hellström, som står bakom denna film, verkar vägra släppa Henriks dystra tankar ur fokus. Likt så många föregående intervjuer tvingas stackars Henrik sitta och hålla monologer om hur han känner, vilket han inte verkar ha något emot, men som däremot verkar vara väldigt svårt att förklara. Bortsett från hans textrader som är så enkla, geniala och påtagliga verkar teamet bakom denna film vilja få ut mer. Men de börjar på precis samma ställe som journalisterna gjort under alla år.

”Berätta lite om hur du känner inför musiken, bandmedlemmarna och fansen, så är vi tysta medan du pratar. Lycka till!”

Och svaret blir till: ”Jag känner mig som en brinnande eld som någon försöker släcka med en halvfuktig trasa”.

Svaret är inte glasklart, men det är inte heller frågorna. Varför inte fokusera på att få ut någonting annat ur denna mytomspunna frontman? Varför inte passa på att ta chansen att lära känna honom på riktigt? Istället för att ställa dessa frågor vars svar Henrik sjunger rakt ut i t.ex Work eller i Shoreline.

Trots att Henrik Berggrens ord, som fungerar som en voice-over under stora delar av filmen, ändå är berörande att lyssna på blir inte detta till filmens starkaste stöttepelare. Inte hellet blir minnet av Anders Göthberg det. Inte heller själva Broder Daniel. Filmens absolut starkaste punkt är framhävandet av Fansen. Och här snackar vi Fans med stort F. Under sekvenserna från Way Out West-konserten är de maskaragråtande fansen med sina utsträckta händer och kameramobiler i högsta hugg i lika stort fokus som resten av Broder Daniel. Kanske även mer. Närbilderna på dessa fans som är totalt euforiska och uppslukade, vissa med glädjetårarar och vissa som rakt igenom är ledsna, är det som verkligen skakar om och berör.

Och det är när jag inser detta, som jag även inser att de första orden Henrik uttalar i början utav filmen är att han ser Broder Daniel mer som en kultur än ett band. Kanske kunde filmskaparna lyft fram detta lite, lite mer.

För är det Henrik Berggren som står i fokus för Broder Daniel eller är det alla de andra tusentals ungdomarna runt om i Sverige som delar hans miserabla tankegångar?

Under de dryga 60 minuterna hinner filmen aldrig väga över till varken det ena eller andra. Man blir aldrig riktigt nöjd, men inte heller missnöjd. Filmen som har sådan fantastisk potential fastnar i läget tillfredställande.

Fredrik Strage skriver här att han vill ha mer, men i sådana fall vill jag ha andra frågor ställda till Henrik, och då gärna ur ett hängivet Fans perspektiv.

Broder Daniel Forever har premiär den 3:e Juli på SF’s Biografer.

Etiketter:Broder Daniel, Broder Daniel Forever, Fredrik Wenzel, Henrik Berggren, Henrik Hellström, Noble Entertainment, Theodor Jensen Kristian Bengtsson

Bad Lieutenant: Port of call New Orleans

När Werner Herzog gjorde Rescue Dawn blev den det närmaste han kommit en slags modern genrefilm. Jag vill inte mena att han försökt sträva efter att åstadkomma en sådan film, utan tycker det är fint att han klarat sig bra med sina kontroversiella teman och budskap. Så om man, som jag, förknippar Herzog med djur och natur, Fitzcarraldo, Klaus Kinski samt dvärgar kan det komma som en liten överraskning att hans nya film innehåller Nicholas Cage, Val Kilmer, Eva Mendez samt Xzibit. Otroligt modernt.

Filmen heter Bad Lieutenant: Port of call New Orleans och ska enligt snackisen inte vara en remake på Bad Lieutenant från 1992 med Harvey Keitel i huvudrollen. Hollywood påpekar att det är mer är en reboot än remake. En spinoff. Werner Herzog själv, ja han hävdar att han inte ens ha sett orginalet (som handlar om en korrupt och narkotikaberoende polis som under en tumultartad mordutredning finner djupare mening i livet).

Efter att ha sett trailern är det väl uppenbart att det är en remake på Bad Lieutenant, men skulle lika gärna kunna heta Leaving New Orleans, eller Fear and Loathing in New Orleans eller till och med Bangkok Dangerous New Orleans. Men eftersom Rescue Dawn var fantastiskt kommer jag ändå ge den en chans.

Hursom, ni bedömer själva:
httpv://www.youtube.com/watch?v=s043quEQ9FY

Etiketter:Bad Lieutenant, Nicholas Cage, Werner Herzog