Arkiv | Oscar 2009 RSS feed for this section

Helgens storpremiär

6 Mar

Så var det då dags för Shitdog Millionaire att få sin svenska premiär. En sak som är säker är att den väcker känslor. Tydligt fascistoida sådana. På tunnelbanan förra veckan blev jag inbegripen i en hastigt stegrande diskussion där argument som ”du KAN inte tycka att den är dålig” och ”du tycker bara så för att vara tvärtemot” kastades upp mot mig med en finess värdig ett gäng ölfulla SD-röstande norrortsgymnasister. Som jag förutspådde i min första reflektion, har mina initiala invändningar vid det här laget utvecklats till kraftigt ogillande. I dagens SvD ger man filmen en sexa! En sexa!? Detta är masspsykos. Kejsaren har aldrig varit så naken som nu.

shitboy

Biljetter till Slumdog Millionaire bokar du här.

5 punkter om gårdagnattens Oscarsgala

23 Feb
  1. Jonas Leijonhufvud resonerar på DN´s mediablogg kring hur det kommer sig att lilla Fox Searchlight återigen kammar hem en massa Oscars, detta år med Slumdog Millionaire. Han pekar ut ”deras fenomenala marknadsföring av indie-filmer” som den framträdande orsaken. Något som bara understryker att begreppet ”indie” i dagens filmvärld faktiskt mer syftar till en films utseende än dess tillkomst och ekonomiska förutsättningar. Är det kanske därför en av de mest flitigt anlitade justifikationerna av Slumdogs triumf är att påpeka att den spelats in under ”omöjliga omständigheter”? Omöjliga omständigheter syftar i detta fall på att inspelningsplatsen var Bombay/Mumbai.  En sömnig filmdruvan-skribent kan inte låta bli att påpeka att det produceras ungefär 200 filmer per år från denna ”omöjliga” stad.
  2. Även om Kate Winslets roll i The Reader inte riktigt var värd en Oscar, var hennes tacktal kvällens toppnotering.
  3. Filmdruvan gick  mot strömmen och gissade rätt man till bästa huvudroll. Grattis Sean Penn! Och grattis Filmdruvan!
  4. Oscarschatten måste betraktas som något utav en succé. Tack alla ni som var med! Vi ska diskutera möjligheterna att göra en permanent chatt/logg/gästbok på Filmdruvan. Till dess är ni välkomna att lämna kommentarer som vanligt.
  5. Årets Oscarsgala verkar generellt sett ha fallit tyckarna på läppen. Hugh Jackman skötte sig bra och musiknumrena var klart bättre än förra året. En fin grej var när tidigare Oscarsvinnare kom ut på scenen och talade direkt till varsin nominerad inom klasserna bästa biroll och huvudroll. Allra roligast var det att se en läderhudad Sophia Loren; skräckinjagande och dövacker på samma gång.

Missade ni Oscarsgalan kan ni återuppleva höjdpunkterna med Filmdruvans numera klassiska livebevakning.

Oscarsgalan 2009 LIVE!

23 Feb

00.00

Nu börjar vi.

00.01

Första klädchocken är Per Lernströms knastokiga slipsskjorta.

00.02

Kanal 9 öppnar med årets sämsta på:a. Orvar ger logiska kostråd.

00.09

Filmdruvan har nu sin egen Oscarschatt! Chatten hittar du till höger i menyn.

00:17
Disneys senaste pengabarn – Miley Cyrus – ser strålande ut i någon slags glitterkostym.

00:20

Miley Cyrus blev just kritiserad för sin glitterkostym: ”A little too young, a little too old”.

00.30

Mannen med den fluffiga luggen de kallar George Pinocchio är galans behållning hittills.

00:40

Orvar insinuerar att Ledger OD:ade med flit.

00:45
Marc Brown (inte att förväxla med författaren) är som vanligt på plats för att reportera från röda mattan. I ett försök att berätta om kanalens interaktiva hemsida avbryts han abrupt av en rödsprängd George Pinocchio som skriker att han nyss har sett Miley Cyrus. Detta för tionde gången på 10 minuter.

00:50

Nate Silver från fivethirtyeight.com har låtit sina superdatorer klura ut oddsen på alla Oscarsvinnare, såhär blev resultaten:

Best Picture: Slumdog Millionaire (99.0% chance of victory)
Best Actor: Mickey Rourke, The Wrestler (71%)
Best Actress: Kate Winslet, The Reader (68%)
Best Supporting Actress: Taraji P. Henson, The Curious Case of Benjamin Button (51%)
Best Supporting Actor: Heath Ledger, The Dark Knight (86%)
Best Director: Danny Boyle, Slumdog Millionaire (99.7%)

01.11

För er som tycker att det är för mycket snack och avbrott på 9ans sändning finns möjligheten att följa ankomsterna på röda mattan i realtid.

01:15

Första timmens mest utstuderade look: Mickey Rourke i sin kritvita kostym, svarta solbrillor och den otända ciggen i mungipan.

01:20

George Pinocchio avslöjar för Sarah Jessica Parker att han sytt sin väst själv. En hjälte börjar ta form.

01:25

Sarah Jessica Parker njuter öppenhjärtligt av sin kanske sista storhetsstund i Hollywoods rampljus.

01:37

För alla som känner sig dåligt uppdaterade vad det gäller Oscarsnacket, erbjuder Moviefone.com en snabbguide här.

01:45

George Pinocchio gör bort sig lite, men sköter det hela mycket proffsigt.

01:55

Röda mattans två timmar är nu till ändo, och fortfarande lyser galans första fula gäst med sin frånvaro.

02:00

Nu drar röda mattan del två igång. Som är ett slags crescendo i bling, glamour och total avsaknad av jantelag.

02:10

Orvar är, i sin bruna t-shirt, asuttråkad över allt modesnack.

02:11

Designlegenden Valentino ståtar på röda mattan. Vill man se honom in action bör man spana in Valentino: The Last Emperor.

02.20

Det börjar närma sig.

02:25

Penélope Cruz står för den första klädchocken: hon kör vintage.

02:30

Ok, nu börjar det. Förhoppningsvis kommer Hugh Jackman lyckas med något skämt. En av galans självklara höjdpunkter är sångframträdandena, som alltid är katastrofalt dåliga. Även om många av vinnarna ser hyfsat klara ut på förhand kan man ju iallafall få hoppas att få se Slumdog-gänget så lite som möjligt på scen.

02:39

Hugh Jackmans inledning får ändå godkänt, även om han skrattar åt sina egna skämt och hälften av publiken inte förstår vad han säger.

02:46

Goldie Hawn har opererat in ett par fläskkotletter i klänningen. Alla gråter. Och priset för bästa kvinnliga biroll går till … Penelope Cruz!

02:57

Bästa originalmanus. Många bra filmer i denna kategori. Tina Fey och Steve Martin visar hur man drar skämt. Och Oscarn går till… Milk!

03:00

Tina Fey och Steve Martin får stanna kvar hur länge de vill. Och Oscarn för bästa manus efter förlaga går till… Slumdog Millionaire! Nu börjar det…

03:06

Jennifer Aniston och Jack Black delar ut priset till bästa animerade film. Detta kan inte sluta med något annat än att Oscarn går till… Wall-E!

03:08

Jennifer Aniston är sedvanligt horribel. Priset för bästa animerade kortfilm går till… La maison en petits cubes!

03:17

Efter lite reklam och studiosnack glömmer Per Lernström för en sekund bort vad han håller på med ”nu återvänder vi till ööööööh… Oscarsgalan!”. Sarah Jessica Parker och Daniel Craig ger Oscarn för bästa Art Direction till… The Curious Case of Benjamin Button!

03:19

En gissning är att Oscarsgalan förlorar halva sin tittarskara under dessa fyra minuter. Oscarn för bästa kostym går till… The Duchess!

03:22

Nu är det bara hälften av hälften kvar. Oscarn för bästa smink går till… The Curious Case of Benjamin Button!

03:31

Natalie Portman kämpar med den obotlige spjuvern Ben Stiller som i sin tur gör narr av Joaquin Phoenix. Oscarn för bästa foto går till… Slumdog Millionaire! Fotografen heter Antony Dod Mantle och har en frisyr gjord av krokiga lejonvingar.

03:47

Efter lite Pineapple Express-spoofs delar James Franco och Seth Rogen ut Oscarn för bästa kortfilm till… Spielzeugland!

04:04

Man verkar ha satsat lite mer på musiknumret detta år. Beyoncé, Zac Efron, Vanessa Hudgens, Amanda Seyfried och han Cloud eller vad han nu hette från Mamma Mia! gör barnvänlig nattklubbskabaret i regi av Baz Luhrmann.

04:06

Då har det blivit dags för bästa manliga biroll. Tidigare vinnare berömmer och skojar med de nominerade. Cristopher Walken har en sinnessjuk frisyr. Oscarn går givetvis till… Heath Ledger! Priset mottas av hans familj.

04:15

Bill Maher, mannen med marsvinsansiktet, påminner om att dokumentärfilmer faktiskt är riktigt bra och delar ut Oscarn för bästa dokumentärfilm till… Man On Wire!

04:16

Man hinner även klämma in bästa kortfilmsdokumentär. Oscarn går till… Smile Pinki!

04.28

Will Smith försöker övertyga en uttråkad publik att stanna kvar. Oscarn för bästa visuella effekter går inte helt oväntat till… The Curious Case of Benjamin Button!

04.28

Will Smith försöker övertyga en uttråkad publik att stanna kvar. Oscarn för bästa visuella effekter går inte helt oväntat till… The Curious Case of Benjamin Button!

04:29

Och så klarar vi av av ljudeffekter också. Oscarn går till… The Dark Knight!

04:31

Will Smith kämpar på. Publiken hånskrattar. Oscarn för bästa ljudmix går till… Slumdog Millionaire!

04:34

Mr. Smith börjar ge upp. Men lyckas på ett rätt trevligt sätt berätta för Hollywoods filmindustri varför det är viktigt att klippa en film. Oscarn går till… Slumdog Millionaire!

04:44

Orvar gör ett fantastiskt jobb när han ska förklara vad Jean Hersholt Award står för: ”eeh militära… eeeh saker…och så”. Eddie Murphy tar med sig en egen Oscar och ger den till… Jerry Lewis!

04:54

Michael Giacchino dirigerar orkesterns tolkningar av den Oscarsnominerade filmmusiken. Det låter som filmmusik. Oscarn går till… Slumdog Millionaire!

04:56

Nu kommer det! Sånguppträdandet!

05:00

Som vanligt hemskt dåligt. Även om inget riktigt slog förra årets ”Thats How You Know”. Är det någon annan än dem själva som uppskattar bakgrundsdansarna? Oscarn för bästa filmlåt går till… Slumdog Millionaire!

05:07

Så var det dags för priset för bästa utländska film. Här hoppas Filmdruvan på Waltz with Bashir men erkänner villigt att man bara sett Baader Meinhof Complex av de övriga. Liam Neeson tar ledigt från jobbet som våldsam farsa och delar ut Oscarn till… Departures!

05:20

Med 40 minuter kvar börjar man dela ut de tunga priserna. Först ut är bästa regi. Här hoppas vi på både Gus Van Sant och Ron Howard. Men antagligen går priset till Danny Boyle. Reese Witherspoon förklarar vad det egentligen är en regissör gör. Sedan delar hon ut Oscarn till… Danny Boyle!

05:33

Bästa kvinnliga huvudroll. Här tror vi på Kate Winslet. Tidigare vinnare, bland dessa en skräckinjagande Sofia Loren, berättar för de nominerade hur fantastiska de är. Oscarn går till… Kate Winslet!

05:43

Bästa manliga huvudroll. Här går vi mot strömmen och gissar på Sean Penn. Även om Mickey Rourke, Frank Langella och Richard Jenkins alla är värdiga vinnare. Samma procedur som tidigare. Ett par av de senaste decenniernas största skådisar talar varmt till de nominerade. Oscarn går till… Sean Penn! Vad var det vi sa!

05:52

Och så slutligen. Steven Spielberg presenterar de nominerade för 2008 års bästa film. Scener från filmerna kryssklipps med tidigare Oscarsvinnare. Vi vågar inte tro på något annat än Slumdog Millionaire, men hoppas på både Milk och Frost/Nixon. Oscarn för bästa film går till… Slumdog Millionaire!

Filmdruvan vill rikta ett ödmjukt tack till alla de som följt med och bidragit till vår livebevakning av Oscarsgalan 2009.

Följ Oscarsgalan med Filmdruvan inatt!

22 Feb

Vi är just nu i färd med att bunkra upp oss på Coca-Cola, vindruvor, eter och koncentrerat adrenalin, så att vi på bästa möjliga sätt kan erbjuda Oscarsgalan druvifierad live på din dataskärm. Bloggen kommer att uppdateras fortgående med start klockan tolv. Fram tills dess kan du uppdatera dig med vår genomgång av de nominerade för bästa film, eller varför inte botanisera runt på nyrenoverade Oscars.com.

Vi ses!

Inför Oscarsgalan: Milk

22 Feb

Nominerade för bästa film:

Milk

Vi har kommit till sista anhalten i vår genomgång av nattens Oscarsgala och turen har fallit på Gus Van Sants Milk.

1977 blev Harvey Milk USA´s första öppet homosexuella personen att väljas till ”Board of Supervisors” (Stadsfullmäktige?). Knappt ett decennium tidigare hade han lämnat sitt jobb som börsmäklare i New York och flyttat med sin pojkvän till San Franscisco. Väl där satte på sig ett par tighta jeanshorts och började kämpa för de homosexuellas rättigheter. Harvey lyckades organisera en stark rörelse av människor från alla sexuella läggningar genom att övertyga bögar och flator att komma ut ur garderoben. Efter att ha misslyckats tre gånger valdes han slutligen in i San Francisco´s politiska sfär, bara för att strax efter bli ihjälskjuten av kollegan Dan White.

Harvey Milk spelas briljant av Sean Penn, en skådespelare som dåliga rollval och bittra uttalanden till trots besitter en fantastisk talang för att plocka fram vinnande detaljer i sina personporträtt. Han drar upp axlarna, böjer på benen och tala med len röst. Sen ÄR han Harvey Milk. Scenerna mellan honom och Freaks and Geeksfavoriten James Franco (som spelar pojkvännen Scott Smith) tillhör filmens stora behållningar. Josh Brolin lånar av Javier Bardem´s Anton Chigurh och sin egen rolltolkning av George W. Bush när han skapar den besvärade Dan White.

Även om Milk på strukturellt sätt är en rak och konventionell biopic (biografi-film), skiljer sig den sig på avgörande punkter från succéer som Ray och Walk the Line. För det första är historien om Harvey Milk inte lika mycket allmängods som den om Ray Charles eller Johnny Cash. Filmen behöver inte tampas med myter och anekdoter, utan kan gå direkt på utforska och upplysa om personen Harveys liv och gärning. Vi slipper också tröttsamma psykologiseringar där en destruktiv livstil kopplas samman till en traumatisk barndom. Den yngsta versionen vi ser av Harvey är som en medelålders börsmäklare som vill göra något med sitt liv, en vilja som sedan fungerar som drivkraft genom resten av filmen.

Van Sants visuella experimentlusta är något återhållen om man jämför med tidigare filmer, ändå kryllar Milk av finurliga set-pieces och lekfullt användande av rekvisitan. Filmens utseende inger en sådan autenticitet att man till slut inte kan skilja på arkivbilder och nyproducerat material (slutscenens fackeltåg är det slutgiltiga beviset).

Till filmens få svagheter räknas Diego Luna´s irriterande latin lover, som det aldrig riktigt framgår varför Harvey gillar. En annan kritik skulle kunna vara att Milk just inte är särskilt mycket mer än en bra biopic, något som kan anses vara tecken på att rebellen Van Sant sakta börjar röra sig mot Hollywoods mittfåra. Detta är dock en utveckling som inte nödvändigtvis behöver ha negativ inverkan på hans filmer. Gör man både Paranoid Park och Milk på samma år får man stå vart fan man vill.

På det stora hela är Milk, i synnerhet Van Sant, väl värd att vinna pris under nattens Oscarsgala. En tillställning Orvar Säfström i dagens DN kallar ”en ovanligt intressant branschfest”.  Undra om Kleerup är bjuden?

httpv://www.youtube.com/watch?v=unu-9vM9VZw

Oscarsgalan sänds i Sverige av kanal 9 på dessa tider:

Inför Oscarsgalan: Frost/Nixon

21 Feb

Nominerade för bästa film:

Frost/Nixon

Ron Howard´s Frost/Nixon är en fiktionaliserad version av David Frosts världskända intervjuer med Richard Nixon,  som i svallvågorna av Watergate-skandalen blev den enda presidenten i USA´s historia som avsagt sig sitt ämbete.

Året var 1977 och världen var fortfarande arg på ”tricky Dick”. Även om han hade insett det ohållbara i situationen och avgått, var det utan någon som helst erkännande att han gjort någonting fel, allra minst brutit mot lagen. En kort tid efter resignationen blev Nixon allvarligt sjuk. Tillträdande president Gerald Ford beslutade att Watergate var överspelat och gav Nixon en ”full free and absolute pardon”, vilket översatt till svenska betyder ”nu låter vi gubben dö ifred”. Allmänhetens bittra slutsats var att Nixon under tiden som president gjort lite som han velat, och kommit undan med det.

Men gubben vaknade till liv och hyrde in en bacillskraj agent för att rentvå sitt namn. Man planerade in en intervju med CBS, men ändrade sig när man fick ett lukrativt erbjudande från David Frost, en bedagad pratshow-värd som desperat ville lyfta sin karriär från det australiensiska TVträsket in i det amerikanska rampljuset. För Nixon och hans stab var Frost precis den typ av lättviktare Nixon skulle kunna utnyttja för att framställa sig själv som ett omständigheternas offer, en plan som fungerade felfritt under de första intervjutimmarna. Men när Frost lade fram icke tidigare kända uppgifter om Nixons samröre med Watergate, hamnade jätten i gungning.

Filmen är baserad på Ron Howards prisbelönta pjäs (som också heter Frost/Nixon). På senare år har han ägnat sig åt att regissera filmer som A Beautiful Mind och The Da Vinci Code. Han går även att känna igen som berättarrösten i Arrested Development.

Det fina med Frost/Nixon är hur snillrikt den rör sig mellan fasta genrer. Den grundläggande konflikten etableras med elegant handlag under de första minutrarna. Med hjälp av arkivbilder och ett gäng delikata 70talsfrisyrer invigs t.o.m. den mest oinformerade tittare (jag) snabbt i vad som står på spel, samtidigt erbjuds en lätthanterlig insikt i mediavärldens spel bakom kulisserna. Frost nekas av alla stora tv-bolag, och tvingas till slut finansiera hela projektet ur egen ficka. Nixonstaben försöker hela tiden lirka med ändringar i kontraktet, samtidigt som Frost har svårigheter att övertyga sina medarbetare om sin kapacitet som utfrågare. Intervjudagarna närmar sig och antar mer och mer formen av en tvekamp, där förloraren kan säga tack och adjö till en karriär i offentligheten.

Frank Langella och Michael Sheen briljerar som Richard Nixon och David Frost. Relationen männen emellan illustreras finurligt genom små detaljer, t.e.x får Nixons försiktiga nyfikenhet över ett par italienska loafers publiken att ana de små men existerande sprickorna i stenmuren. Sam Rockwell och Kevin Bacon gör alla rollfigurer man gärna skulle spendera mer tid med. Rebecca Hall är helt perfekt som Frosts flickvän Caroline.

När intervjuerna sätter igång lånar filmen av den politiska thrillerns ramverk, men där psykningar och intellektuell hierarki får ersätta slagträ och pistol. Att kalla en film om ett par 30-år gamla intervjuer för spännande kanske låter orimligt, men stämningarna som Ron Howard med enkla medel bygger upp är i allra tätaste laget. Filmen står sig bra i jämförelse med tidigare ”Nixonflicks” och överträffas endast av 1976 års All the Presidents Men, med Dustin Hoffman och Robert Redford i huvudrollerna.

Vad det gäller filmens chanser att kamma hem Oscarn för bästa film är jag mindre optimistisk. Bland de nominerade ser jag  obstruktionerna Slumdog Millionaire och Benjamin Button… som mer trovärdiga vinnare. Det är synd, för Frost/Nixon är välstrukturerad utan att bli förutsägbar, smart och väldigt spännande. Ett riktigt gott hantverk som har allt en stor Hollywoodfilm ska, plus en stor dos självmedvetenhet och humor. En film att se om.

httpv://www.youtube.com/watch?v=Ibxs_2nDXUc

PS. För dem som är intresserade finns originalintervjuerna i en nedklippt version tillgängliga genom Google Video, för att komma dit, klicka här.

Inför Oscarsgalan: The Reader

17 Feb

Nominerade för bästa film:

The Reader

Som en försmak av den förhoppningsvis kommande podcasten, samt som en blinkning till alla icke läskunniga druvan-diggare, kommer ”Inför Oscars”-recensionen av The Reader också att erbjudas som stämningsfull högläsning.

För att lyssna trycker du HÄR.

Filmen tar sin början i femtiotalets Tyskland, där den den unge Michael (David Kross) inleder ett förhållande med den betydligt äldre Hanna (Kate Winslet). Relationen går ut på att Michael läser högt för Hanna, sedan har de sex. Massor av sex. När Michael läser tittar Hanna på honom med sina ledsnaste ögon. Ibland, när han läser riktigt bra, flämtar hon till av inlevelse. Efter ett tag försvinner Hanna.

När Michael några år senare sitter på åskådarläktaren under Nürnberg-rättegångarna känner han igen Hanna som en av de åtalade. Förkrossad inser han att kvinnan han älskat var en nazisternas medlöpare, kanske t.o.m en mördare. Då blir det svårt för den unge mannen. Han vet nämligen vissa saker om Hanna som kan leda till att hon får en mildare bestraffning.  Samtidigt vill de flesta andra i hans generation peka ut syndabockar, och på så sätt distansera sig själva från nazismens brott. Hanna själv vägrar av stolthet att avslöja sin hemlighet. Mitt i allt detta kämpar den unge mannen med sina egna känslor av att ha blivit sårad och sviken av någon han älskat. Med andra ord, ett dilemma.

Hanna döms till livstids fängelse. Åren går och pojken blir en man. David Kross byts ut mot Ralph Fiennes.  Som är jävligt berörd. Han sätter igång att läsa in alla böckerna i sitt bibliotek på kassettband som han sedan skickar till Hanna. Som självklart också blir väldigt berörd. För hur kan någon vilja vara så snäll mot någon som är så genomrutten och ond som hon? Samtidigt vandrar Michael runt på regntunga gator och funderar på vem han själv är, och om han inte själv gjort sig skyldig till samma slags medlöperi som Hanna.

The Reader låter oss suga på dessa frågor till den slutar, under tiden kör man på montage med tummade bokryggar, gamla kassettdäck, en berörd Ralph Fiennes och en gråhårig Kate Winslet.

Filmen lyckas bättre än många andra med att konstruera och förmedla sina frågeställningar.  Samtidigt misslyckas man med att övertyga om all den tunga dysterhet som medföljer liknande grubblerier. Bara för att pekar ut dessa olika dilemman, betyder inte det att man är klar med sitt jobb. Det räcker inte riktigt med att Kate Winslet flämtar och Ralph Fiennes ser berörd ut. Man borde gräva sig ännu djupare. En annan sak jag inte riktigt tyckte framgick var om högläsningen av den klassiska litteraturen var ett sökande efter svar på livsdilemman, eller bara lite behaglig verklighetsflykt.

De bakomliggande orsakerna till The Readers oscarsnominering är framförallt de viktiga och känsliga ämnena som filmen tar upp; nazisternas brott mot mänskligheten, och mänsklighetens dom utav nazisterna. Lägg till tungviktarna Kate Winslet och Ralph Fiennes, så är kroken ordentligt agnad.  The Reader är en film som är klippt och skuren för The Academy. Ett typiskt ”Oscar-bait”. Ibland händer det att sådana filmer faktiskt också råkar vara något att ha. I detta fall är jag mer tveksam.

httpv://www.youtube.com/watch?v=8tCqSm4Phug

Inför Oscarsgalan: The Curious Case of Benjamin Button

15 Feb

Nominerade för bästa film:

The Curious Case of Benjamin Button

    I The Office -skaparna Ricky Gervais och Stephen Merchants populära podcast The Ricky Gervais Show figurerar ofta  Manchester-sonen Karl Pilkington. Showen går ut på att Karl gör ett väldigt dumt uttalande som Ricky och Stephen sedan plockar isär och driver med under en och en halv timma. För några år sedan lade Karl fram ett tanke-experiment som med breda penseldrag kritiserade evolutionen. Förslaget gick ut på att människan skulle leva sitt liv baklänges, att man skulle födas gammal och bli yngre alltjämt som tiden gick. Poängen var att man då skulle kunna åtnjuta sin kropps fysiska storhetstid senare i livet och genom sin medhavda livserfarenhet kunna uttnyttja den på ett bättre sätt. En 25-åring skulle ha en 55- årings hjärna, typ. En annan av fördelarna var att man i slutet av livet ändå skulle vara en liten bebis som inte fattade någonting, och att döden på så sätt skulle vara mindre smärtsam. Ricky och Stephen grät av skratt och ägnade resten av programmet åt att berätta för lyssnarna varför detta var den absolut sämsta och minst genomtänkta idén idioten Karl någonsin kommit med.

    När jag så i höstas hörde talas om premissen för David Finchers nästa storfilm med Brad Pitt i huvudrollen, lät det nästan för bra för att vara sant. Att Fight Club och Zodiac-regissören baserade The Curious Case of Benjamin Button på en bortglömd novell signerad F. Scott Fitzgerald gjorde bara saken ännu mer förvirrande. Brad Pitt föds gammal och blir yngre alltjämt som 1900-talet blir äldre. Jag drömde upp trailern framför mig:

    Från skaparen av Fight Club:

    I den ena ringhörnan: Byfånen Karl Pilkington, sekunderad av en av den amerikanska litteraturens störste författare.

    I den andra; en av den moderna humorns störste förnyare uppbackad av Charles Darwin.

    Nu möts de i en duell som kommer att skriva om historieböckerna.

    Kalla mig naiv, men det händer iallafall ett par gånger per år att jag pumpar upp förväntningarna till den här nivån när jag hör talas om nya filmer. Förra årets Transsiberian skulle för mig bli The Machinist-regissören Brad Andersons stilbildande blinkning till den Hitchcockska suspense-thrillern. Istället blev det Hostel light, en backpacker-pannkaka serverad med Ben Kingsley-borstj och en oseriös Woody Harrelson. Samma sak med The Day the Earth Stood Still. En gigantiskt femtiotalsrobot skjuter oförstörbara metallmyggor i samma lag som en känslokall utomjording spelad av Keanu Reeves. Lägg till John Cleese och Mad Men – drömmen Jon Hamm. Krydda med lite global miljökris. Koka under uppsyn. Fortsätt inte med att ösa ned skit i soppan. Mcdonalds, Swatchklockor, Will Smiths son och outhärdlig dialog. Vad trodde dem liksom? Vad trodde jag?

    The Curious Case of Benjamin Button blir inte det hjärnornas slag jag hoppats på. Inget utforskande av livets orimlighet, inga surrealistiska möten mellan ung/gammal och gammal/ung, inga tvivelaktiga ställningstaganden. Det blir ett solitt Hollywood-epos med dragningar åt det mysiga. Det blir spektakulära landvinningar inom cgi-konsten.  Det blir Forrest Gump baklänges.  Brad Pitts och Cate Blanchett ansikten utnyttjas mest som gallerier för de olika porträtt av det mänskliga åldrandet filmen bestämmer sig för att måla. Så här ser han ut när han är 80, så här när han är 57, och så vidare. Väldigt välgjort och trevligt. Men inte alls vad jag hade hoppats på. Det som irriterar mig mest är att man inte tar tillvara på och utforskar det unika historie-upplägget man har tillhands. Karaktärerna är onödigt schabloniserade och historien märkvärdigt oengagerande. Kanske insåg David Fincher att tanken var orimlig och fegade ur? Kanske produktionsbolaget satte stopp för alltför ”kreativa lösningar”?

    Mest troligt är att regissören, likt mig, inte började lyssna på The Ricky Gervais Show förrän i våras. Och då börjar i kronologisk ordning. Han lyssnar och lär sig hierarkin, Ricky Gervais och Stephen Merchant – smarta och roliga, Karl Pilkington – sinnesslö primatman. Efter några veckors ipod-bläddrande på väg till och från inspelingsstudion, kommer han fram till avsnittet när primaten dreglar ur sig sin baklängesteori. Allting som varit så bra och intrigant med Benjamin Button… reduceras snabbt till bordssmulorna av en ärthjärnas ignoranta dagdrömmar. Los Angeles i solnedgång känns smutsigt och kvavt. Mr Fincher knäpper upp skjortans översta knapp och rullar ned limousinens fönster. En sömnlös natt. Sedan ett par telefonsamtal till manusavdelningarna på Warner Bros. och Paramount. Mr Fincher har bestämt sig. Han är ingen ärthjärna.

    Någon vecka senare slår VD´n för ett av de mindre nogräknade produktionsbolagen landsnumret till England:

    - Have I reached Karl Pilkington? My name is Avi Lerner and I am the studio executive over at Nu Image. We heard about your idea for the Benjamin Button- picture and was interested in what else you got. Maybe you´d like to come over and we´ll talk. You´ve seen Sharks in Venice?

    httpv://www.youtube.com/watch?v=oEL7oKO3n7U

    Inför Oscarsgalan: Slumdog Millionaire

    10 Feb

    Nominerade för bästa film:

    Slumdog Millionaire

    Direkt efter att ha sett Slumdog Millionaire diskuterade jag och några vänner vad vi egentligen tyckte om den. Efter en trevande inledning med utlåtanden som “den var ju bra, men…” började vi sakta röra oss in mot kärnan; Slumdog Millionaire ser så mycket bättre ut än vad den egentligen är. Snygg och underhållande, men problematisk.  Att publiken läser in ett sådant djup har antagligen mer att göra med exotismen än historiens faktiska kvaliteter. Vi (den västerländska biopubliken) uppskattar helt enkelt historien för att den sker i en ”annan värld”, när den världen iallafall till ytan har så mycket gemensamt med det verkliga Bombay/Mumbai känns det som historieberättandet tar genvägar. Vi antas gå med på de mer tvivelaktiga historiska och socialpolitiska utsagorna av den enkla anledningen att filmen är ”en saga”. Som saga fungerar den utmärkt, den är rolig, färgglad och taktfast. Men det självpåtagna sociala patoset rimmar illa med filmens övervägande lättsamma ton. Historien skär sig, och därför går man ut ur biografin och säger ”den var bra, men…”.

    Ett sådant konstaterande om en mycket populär film försätter en lätt i rätt jobbiga situationer. Ett anspråkslöst barhäng kan snabbt utvecklas till en aggressiv diskussion av den enkla anledningen att någon säger att de nyligen sett en av de bästa filmerna någonsin och undrar vad DU tycker om den. I dessa situationer räcker det inte med att diplomatiskt svara “jo den var snygg” eller just “ja den var bra, men…”. Ett ivrigt nickande och ett byte av samtalsämne kan möjligen skjuta på ordväxlingen några minuter, men när “Paper Planes” förr eller senare rullar igång på barens Hifi-system är det kört. Du blir en snobb, en tvärs-om-tyckare som måste botas och konverteras och om det inte går, iallafall förnedras. Du parerar, slätar över och förklarar. Ingenting hjälper. Stämningen har surnat och du tänker att du borde lärt dig någonting av den mentala kölhalning du utsattes för senaste gången du råkade undslippa att Nyckeln Till Frihet var något överskattad.

    Det tråkiga är att jag tyckte att Slumdog var helt okej. En visuellt charmig sagoberättelse, om än med en väldigt grumlig utgångspunkt vad det gäller valet av skådeplats för historien. Roger Ebert tippar den som vinnare. Jag hoppas inte.

    httpv://www.youtube.com/watch?v=AIzbwV7on6Q

    Slumdog Millionaire går upp på svenska biografer den 6 mars.

    Följ

    Få meddelanden om nya inlägg via e-post.