Den legendariske, franske filmskaparen Jean Rollin är på besök här i Lund under festivalen för att gör lite reklam för sin kommande film ’Night of the Clocks’, samt för att visa tre av hans vampyrklassiker från 60- och 70-talet: långfilmsdebuten ’Rape of the Vampire’, ’The Naked Vampire’ och ’Shiver of the Vampire’. Jag har bara tid och ork att se en av hans filmer och jag låter valet falla på ’Shiver of the Vampire’ från 1971, som jag läst ska vara en av hans bättre, och den enda som gick upp på biografer runt om i världen, främst då kanske USA.
Rollin blev kultförklarad efter att han började göra konstlika, färgglada, expressionistiska filmer om vampyrer med en twist av erotica. Han var provocerande och nyskapande och vågade verkligen tänka utanför lådan. När hans debutfilm ’Rape of the Vampire’ hade biopremiär 1968 så skapade den kaos i salongen. Dess upproriska anda, svårförstådda, mystiska och konstiga tema fick folk att gå amok, storma scenen och slänga diverse föremål på både duk och Rollin själv. Succén var ett faktum. Filmkritikerna i Paris tyckte dock annorlunda och totalhatade den, vilket fick Rollin att ta beslutet att aldrig mer göra film. Han ljög. Två år senare hade ’The Naked Vampire’ premiär. Eventuellt har hippirörelsen, som präglat hans filmer, hindrat hans seriositet en aning, men resultatet har istället blivit odödliga klassiker, perfekta för lite mys i höstmörkret.
I festivalens egen tidning står det att läsa: ”Har du den minsta förkärlek för kultfilm, vampyrer, surrealism, naket, sextio- och sjuttitalsfilm, det ockulta, expressionism, det unika, det osedda, udda fetischer, vackra färger och franskt flum, så har du hamnat helt rätt när du stiger in i biografen på våra Rollinvisningar”. Något som verkligen stämmer, för hans filmer är väldigt sällan bra, och de logiska luckorna och märkliga metodologiska lösningarna avlöser varandra konstant, men man får ändå en väldigt, väldigt trevlig filmkväll. Rollin vinner även mycket gratispoäng med sina grymma soundtrack och utomordentligt snygga affischer. Något som ofta är minst lika viktigt som själva filmen i sig.
I samma tidning berättar Rollin i en kort intervju att folks åsikt kring honom brukar delas in i två kategorier: de som tycker att han är ett geni, samt de som anser att han är den största idiot som någonsin stått bakom en kamera. Och jag kan vara beredd att hålla med honom på den punkten, fast jag tror att han, så här ett bra tag efter att han var riktigt aktuell, glömmer bort en annan viktig kategori. Nämligen den där tredje, den i mitten, för oss som anser att han är en av de största idioterna som någonsin stått bakom en kamera men som ändå tycker att han är ett geni. Det som gjort honom till den statuskille han idag är. Lite av en levande legend. Det är någonstans där i mitten jag känner att jag själv ligger. För hans filmer är verkligen allt annat än bra, i ordets traditionella betydelse, men har ändå ett stort underhållningsvärde och har banat väg för ett nytt tänk inom filmskapandet. Vidare säger Rollin att han är nöjd med allt han gjort, eftersom det alltid varit hans val – vilket är en klassisk sak att säga om man egentligen önskar att man fick uppfinna en tidsmaskin och börja om från ruta ett.
När den 70-årige Rollin sakta men säkert knagglar sig upp för stadshallsscenens fyra trappsteg för att på, lite sunkig engelska, bemöta publikens funderingar får vi veta att det måste gå ganska fort, eftersom monsieur Rollin är trött och måste till hotellet för att sova. En fråga om alla de nakna tjejerna fyller någon symbolisk eller estetisk funktion i hans filmer är intressant. Svaret kanske intressantare: ”Beeeecause I like…”. Sedan börjar han dock utveckla det hela lite mer, genom att förklara att alla färger som han använder grötar ihop om man inte skiljer dem åt på något sätt, och de vita kropparna ska dock fungera som ett slags kontrast mot det starka, artificiellt ljussatta färgschemat. Det luktar nödlögn långan väg, men skitsamma. Han tar även upp hippirörelsen, som jag tidigare nämnt, och medger att den kan ha satt ganska grova spår i filmerna. Och innan projektorn slås igång så slänger han iväg en av de skönaste paradoxer jag hört på länge: ”Filmen är inte så seriös, men se den heller inte som en komedi… men framför allt inte som seriös”.
Innan föreställningen drar igång lottar festivalen ut tre signerade exemplar av ’Shiver of the Vampire” och jag har lottnummer 23 – de som vinner är: 42, 21, 22 – klassisk otur. Typiskt mig.
