
I mörk kavaj och mörk skjorta lunkar han lagom fort men mycket bestämt fram mot scenen. Han tar micken från en tafflig introduktör och till skillnad från gårdagens förvirrade och tråkigt koncisa Aja förklarar han på ett oerhört proffsigt sätt varför vi bör sitta här i dag och vad vi ska se söka efter i filmen. Det är introduktionsbabbel till Peter Greenaways film ’Nightwatching’, om den holländske konstnären Rembrandts kända tavla The Night Watcher, om lönnmord och avskum inom Amsterdams milis. Han berättar att han under 12 år bott i Amsterdam och älskar landet, dess folk och historia. Han berättar att holländarna är ett ledande land inom mångt och mycket och att den traditionella filmens framtid tåls att sia i landets biostatitstik.
Efter att sluttextens sista ord svept förbi och den elaborerade belysningen så småningom återkommit tar han återigen micken för vad som initialt tros bli ett kortare Q&A om hans porträtt av den holländske konstnären. Men detta visar sig dock ack så fel. Vad som följer är istället 90 minuter propaganda om varför filmen, och främst fenomenet bio, är död, samt ett hånande och sublimt idiotförklarande av publiken, som bör ses som korkade får.
I Holland går i snitt varje person en gång på bio vartannat år. En hemsk utveckling i relation till hur det en gång varit. Och han påstår att holländarna är först i utvecklingskurvan: Först sker det i Holland, sen i Europa, sen i övriga världen. Han nämner att ny teknik, mobilkameror och avatarcommunities på internet förändrar synen på vad film är och kommer att fortsätta att göra att det tills den gamla goda, traditionella, upphör att existera. I Japan har 90 % av laptopgenerationen (ett ytterst yuppieaktigt uttryck enligt mig) användare och tillika alternativa liv i fejkvärlden Second Life, som till en viss mån, under en viss tidsrymd varje dygn, gör ditt riktiga liv sekundärt. Och detta är bara början enligt honom.
Greenaway är hänsynslös i sitt agerande som profet och förklarar att talfilmen kommer att dö lika snabbt som stumfilmen, att biografer och liknande kommer att stå tomma inom några år och att makten kommer att ligga i filmtittarens händer istället för i, som fram tills nu, filmskaparens. Interaktion och tänkande scenarion står på tapeten, och det känns dessutom väldigt paradoxalt och idiotiskt att folk fortfarande går på bio när var och varannan människa redan har något liknande i sitt vardagsrum.
Han ber till folk att utmana honom, provocera honom, motsäga honom – put up a fight! Och folk försöker, genom att försiktigt räcka upp handen och förklara att filmen kan ”ses som en flykt ifrån vardagen”, ”ett mer spännande sätt att vila på”, ”att det är ganska skönt att dagens film är förutsägbar, ”att det måste finnas utrymme för klassiska uttrycksformer”, ”att teknik sakta men säkert konstant förnyar och förändrar filmen i sig”, ”att man ej bör betrakta stumfilm som död, utan hellre se det som att den utvecklades till talfilm”… bla bla bla. Varpå Greenaway tar vartenda av dessa utlägg och påståenden, slänger dem på golvet och stampar på dem i form av en vass motreplik, kallar den andre parten i dialogen indirekt för idiot, och fortsätter med sin mörka, halvrossliga brittstämma att förutspå stora, tomma, teatraliska lokaler, världen över inom ett decennium eller två.
Någon kille i svart, stripigt hår och nördskägg läspar sig fram på knaklig engelska och försöker försona oss (allmänheten) med denna bitterljuva filmskapare. Det går inte. Han hånskrattar efter varje uttalande, varje svar på fråga, och varje profetia. Man måste bara älska honom.
Tankar och reflektioner över den nyss sedda filmen läggs åt sidan. De är inte viktiga. Det är ju bara en film. Istället får vi följa en konstnärs ärliga resa genom hur han som konststuderande, till slut hamnade inom film, och nu en gång för alla försöker förinta den för att återigen kunna ägna sig åt konsten. Greenaway är slukad av filmen, mot sin egen vilja. Och i ett desperat försök att rigga manipulerande ljuseffekter på kända konstverk i museer världen över så står han återigen med vatten upp till knäna, efter att ha gjort en film om en av hans favoritkonstnärer, en som vägrade, trots att allting stod på spel, att sälja sin integritet och ge efter för massorna.
