Greenaway och filmens undergång

I mörk kavaj och mörk skjorta lunkar han lagom fort men mycket bestämt fram mot scenen. Han tar micken från en tafflig introduktör och till skillnad från gårdagens förvirrade och tråkigt koncisa Aja förklarar han på ett oerhört proffsigt sätt varför vi bör sitta här i dag och vad vi ska se söka efter i filmen. Det är introduktionsbabbel till Peter Greenaways film ’Nightwatching’, om den holländske konstnären Rembrandts kända tavla The Night Watcher, om lönnmord och avskum inom Amsterdams milis. Han berättar att han under 12 år bott i Amsterdam och älskar landet, dess folk och historia. Han berättar att holländarna är ett ledande land inom mångt och mycket och att den traditionella filmens framtid tåls att sia i landets biostatitstik.

Efter att sluttextens sista ord svept förbi och den elaborerade belysningen så småningom återkommit tar han återigen micken för vad som initialt tros bli ett kortare Q&A om hans porträtt av den holländske konstnären. Men detta visar sig dock ack så fel. Vad som följer är istället 90 minuter propaganda om varför filmen, och främst fenomenet bio, är död, samt ett hånande och sublimt idiotförklarande av publiken, som bör ses som korkade får.

I Holland går i snitt varje person en gång på bio vartannat år. En hemsk utveckling i relation till hur det en gång varit. Och han påstår att holländarna är först i utvecklingskurvan: Först sker det i Holland, sen i Europa, sen i övriga världen. Han nämner att ny teknik, mobilkameror och avatarcommunities på internet förändrar synen på vad film är och kommer att fortsätta att göra att det tills den gamla goda, traditionella, upphör att existera. I Japan har 90 % av laptopgenerationen (ett ytterst yuppieaktigt uttryck enligt mig) användare och tillika alternativa liv i fejkvärlden Second Life, som till en viss mån, under en viss tidsrymd varje dygn, gör ditt riktiga liv sekundärt. Och detta är bara början enligt honom.

Greenaway är hänsynslös i sitt agerande som profet och förklarar att talfilmen kommer att dö lika snabbt som stumfilmen, att biografer och liknande kommer att stå tomma inom några år och att makten kommer att ligga i filmtittarens händer istället för i, som fram tills nu, filmskaparens. Interaktion och tänkande scenarion står på tapeten, och det känns dessutom väldigt paradoxalt och idiotiskt att folk fortfarande går på bio när var och varannan människa redan har något liknande i sitt vardagsrum.

Han ber till folk att utmana honom, provocera honom, motsäga honom – put up a fight! Och folk försöker, genom att försiktigt räcka upp handen och förklara att filmen kan ”ses som en flykt ifrån vardagen”, ”ett mer spännande sätt att vila på”, ”att det är ganska skönt att dagens film är förutsägbar, ”att det måste finnas utrymme för klassiska uttrycksformer”, ”att teknik sakta men säkert konstant förnyar och förändrar filmen i sig”, ”att man ej bör betrakta stumfilm som död, utan hellre se det som att den utvecklades till talfilm”… bla bla bla. Varpå Greenaway tar vartenda av dessa utlägg och påståenden, slänger dem på golvet och stampar på dem i form av en vass motreplik, kallar den andre parten i dialogen indirekt för idiot, och fortsätter med sin mörka, halvrossliga brittstämma att förutspå stora, tomma, teatraliska lokaler, världen över inom ett decennium eller två.

Någon kille i svart, stripigt hår och nördskägg läspar sig fram på knaklig engelska och försöker försona oss (allmänheten) med denna bitterljuva filmskapare. Det går inte. Han hånskrattar efter varje uttalande, varje svar på fråga, och varje profetia. Man måste bara älska honom.

Tankar och reflektioner över den nyss sedda filmen läggs åt sidan. De är inte viktiga. Det är ju bara en film. Istället får vi följa en konstnärs ärliga resa genom hur han som konststuderande, till slut hamnade inom film, och nu en gång för alla försöker förinta den för att återigen kunna ägna sig åt konsten. Greenaway är slukad av filmen, mot sin egen vilja. Och i ett desperat försök att rigga manipulerande ljuseffekter på kända konstverk i museer världen över så står han återigen med vatten upp till knäna, efter att ha gjort en film om en av hans favoritkonstnärer, en som vägrade, trots att allting stod på spel, att sälja sin integritet och ge efter för massorna.

Inkräktare bakom kulisserna

Mobilkameror och Youtube tar oss närmare filminspelningar än någonsin förut och på den vilda webben diskuteras och analyseras filmer innan de ens blivit klara. Men kan förhastat tyckande förstöra den känsliga arbetsprocessen och i värsta fall, riskera slutresultatet?

När manuset till Quentin Tarantino´s nya film Inglorious Bastards läckte ut på nätet var bloggar och nättidningar som Vulture snabba att recensera det i sin helhet – akt för akt.

Att vi åskådare kommer bakom kulisserna på inspelningen av filmer är i sig inte en ny företeelse. Hearts of Darkness (1991) och BaadAsssss Cinema (2002) är två exempel på dokumentärer som lyckas med att vara informativa utan att döda mystiken kring filmerna de undersöker och på Tv4 brukar det alltid ploppa upp en ”Bakom kulisserna” när kanalen varit med och producerat någon Beck-film.

Gemensamt för alla dessa produktioner är att de når publiken i ett sammanhang där de inte riskerar att ”skada” den film de handlar om. ”Bakom-kulisserna” på Beck-filmerna är alltid höljda i ett kamratligt skimmer och fungerar på sin höjd som lite mer initierade reklamfilmer för kommissariens äventyr. En film som Hearts of Darkness, som på ett närgånget sätt visar hur inspelningen av Apocalypse Now ibland spårade ur totalt, kom ut först elva år efter det att Apocalypse Now haft premiär och vid det laget redan räknades som en klassiker.

Även om dessa små dokument av ”filmskapandet-in progress” ofta har antingen informativa eller marknadsföringsmässiga värden, verkar de vara svåra att kombinera.
Vill du se mer djupgående behind-the-scenes-material får du antingen vänta tills långt efter det att filmerna är aktuella, eller glatt nöja dig med att se den välpolerade version som producerats av filmbolaget.

Men detta kan vara på väg att ändras. I och med mobilkamerans allt större användning som paparazzi-verktyg kan vi nuförtiden nästan dagligen se färska bilder på våra favoritkändisar (IMBD tillhandahåller en sådan funktion under samma kategori som filmbolagens egna stillbilder från pågående filmproduktioner). Filmandet av nya Transformers: Revenge of the Fallen har kantats av skakiga amatörvideos från inspelningplatsen, senast igår lades denna video upp:

Explosion at Transformers: Revenge of the Fallen Shoot from OneMoreNone on Vimeo.

Även om detta klipp i sig är rätt så harmlöst (och framförallt ganska ballt), kan jag inte hjälpa att undra lite kring vilken framtid som går oss till mötes.

Transformers är en film som till stor del litar på sina datagenererade special-effekter och slow-motion kaskader av brinnande stål, därför spelar det ingen roll att en liten explosion i realtid läggs ut på nätet. Tvärtom kommer det säkert leda till att de redan invigda fansen blir ännu mer peppade på filmen vilket i sin tur kan leda till att nya fans tillkommer.

Men tänk er att detta skulle ha hänt under inspelningen av Apocalypse Now. Vecka ut och vecka in överöses bloggarna med rykten om inspelningshaveri som i sin tur ständigt bekräftas av nya klipp på hur Francis Ford Coppola sliter sitt hår och går ner 20 kilo av nervositet, hur Martin Sheen röker,super,knarkar och rumlar runt tills han får en hjärtattack och hur en totalt smällfet Marlon Brando anländer till inspelningsplatsen utan att ha läst varken manus eller ursprungsbok… Inte en chans i världen att den filmen hade sett dagens ljus. Filmbolaget hade dragit ur kontakten fortare än kvickt och ingen hade kunnat klandra dem.

Numera kan vi ju säga att Apocalypse Now aldrig hade blivit Apocalypse Now om det inte hade varit för den all galenskap som det innebar att spela in filmen. Att kaos är nödvändigt i vissa ”artistiska processer”. Frågan är bara hur tålmodiga filmbolagen kommer vara mot dessa processer när en film redan under inspelningsfasen riskerar att slaktas av såväl kritiker som fans. I ett filmklimat som redan beskrivs som hårdare än någonsin, är jag rädd att detta i sin tur kan innebära att filmbolag hellre kör på redan uppåkta spår än vågar satsa på nya outforskade stigar.

För Quentin Tarantino och hans manus på rymmen har det hittills gått bra, kommentarer som “If anyone is crazy enough to fund it, this movie is gonna be awesome” vittnar om att han har folket på sin sida.

Iallafall än så länge.