Äntligen! En sneak preview av James Camerons "Avatar"

httpv://www.youtube.com/watch?v=iYBRFJ9RArc&feature=player_embedded

Bad Lieutenant: Port of call New Orleans

När Werner Herzog gjorde Rescue Dawn blev den det närmaste han kommit en slags modern genrefilm. Jag vill inte mena att han försökt sträva efter att åstadkomma en sådan film, utan tycker det är fint att han klarat sig bra med sina kontroversiella teman och budskap. Så om man, som jag, förknippar Herzog med djur och natur, Fitzcarraldo, Klaus Kinski samt dvärgar kan det komma som en liten överraskning att hans nya film innehåller Nicholas Cage, Val Kilmer, Eva Mendez samt Xzibit. Otroligt modernt.

Filmen heter Bad Lieutenant: Port of call New Orleans och ska enligt snackisen inte vara en remake på Bad Lieutenant från 1992 med Harvey Keitel i huvudrollen. Hollywood påpekar att det är mer är en reboot än remake. En spinoff. Werner Herzog själv, ja han hävdar att han inte ens ha sett orginalet (som handlar om en korrupt och narkotikaberoende polis som under en tumultartad mordutredning finner djupare mening i livet).

Efter att ha sett trailern är det väl uppenbart att det är en remake på Bad Lieutenant, men skulle lika gärna kunna heta Leaving New Orleans, eller Fear and Loathing in New Orleans eller till och med Bangkok Dangerous New Orleans. Men eftersom Rescue Dawn var fantastiskt kommer jag ändå ge den en chans.

Hursom, ni bedömer själva:
httpv://www.youtube.com/watch?v=s043quEQ9FY

Oldboy

Jag tänkte skriva om det i vintras, när jag läste om det för första gången. Men jag kunde knappt tro att det var sant, och ville först spendera ett halvår med att verifiera ryktet.

Att Michael Haneke gör en hollywoodversion av sin egen Funny Games är väl en sak. Jag har inte sett den, kanske av principskäl, men främst för att jag inte behöver se den. Jag gillar den österrikiska versionen som den är. Den är klockren.

Oldboy – den underbaraste av apokalypser. Poetisk hämnd och ljuvlig destruktion.

Varför ska Spielberg regissera den? Och varför ska Will Smith spela huvudrollen?

Vem ska spela dottern – Queen Latifah?

Jag vill göra jämförelser, men det går liksom inte. Är det någon där ute som har något förslag?

The Informers

Filmdruvan har äran att få informera er om att The Informers, den senaste Bret Easton Ellis adapteringen, är på intågande. Till skillnad mot föregående filmatiseringar av Ellis böcker har han den här gången valt att själv skriva manuset.

I bokform är han en mästare på att få oss att bry oss om sina moraliskt förfallna karaktärer, som gör allt annat än att bry sig om sig själva. Tidigare har jag missat att läsa hans böcker innan jag sett filmatiseringarna (som är Less Than Zero, American Psycho och Rules of Attraction) men nu håller jag på att plöja mig igenom The Informers för att se hur han lyckats, eventuellt misslyckas, med sin egna adaptering.

The Informers har ett flerspårigt narrativ där vi följer en en mängd olika karaktärer som vältrar sig i ett kokainsnortande och AIDS-smittat Los Angeles i början utav 80-talet. En gäng fåfängda idioter, en hip musikvideo-regissör, rockbandet The Informers, en dysfunktinell mamma (som har en affär med musikvideo-regissören) och en sorglig kidnappare utgör alla en sammanflätad symbios av livets uppgång och fall.

Filmen har kritiserats för att med övertro måla upp karaktärark, som sedan blivit totalt ointressanta och sedan lämna publiken med ett otillräckligt slut. Personligen tycker jag det låter oerhört intressant. Ser man till karaktärerna och narrativet i filmatiseringen av Less Than Zero, som skulle kunna beskrivas på samma sätt, tror jag att The Informers ändå har potential att bli underhållande och hyllad. Kanske inte den ultimata biofilmen, men troligen den ultimata söndagsbakis-filmen.

Det mest lovande så här långt är castingen. Av de äldre karaktärerna ser vi Kim Basinger, Mickey Rourke, Billy Bob Thornton (även Wiona Ryder om hon nu kan kallas gammal) och sist, men absolut inte minst, Chris ”Wicked Game” Isaac! Syftet kan mycket väl vara att lyfta fram ansikten som förknippas med 80- och 90-talets Hollywood-dekadens. Bland de yngre skådespelarna dyker bland annat Lou Taylor Pucci upp, som gjorde en jättebra roll i indiefilmen The Go-Getter och som efter denna film säkert har en lovande karriär framför sig. Brad Renfro blir även minnesvärd eftersom han här gör sin sista roll (han gick tragiskt bort i en heroinöverdos strax efter att filmen färdigställdes). What’s this?

Vi väntar med spänning på hur denna film kommer att bli, och hur det kommer att låta när övriga filmkritiker och bloggare öppnar upp sina renässanslådor och börjar tycka.

Trailern till denna film är inte speciellt givande, då man har svårt att få grepp om någonting som visas i den. Jag lämnar er därför med detta klipp, som funkar minst lika bra:
Update
Här skulle ni få se videon till Chris Isaacs Wicked Game men på grund av en copyright claim by WMG, finns den inte längre på youtube. Jag lägger därför upp den längre trailern till The Informers, som åtminstone är hyfsad.

httpv://www.youtube.com/watch?v=cj2e6D-SjkQ

Inför Oscarsgalan: Milk

Nominerade för bästa film:

• The Curious Case of Benjamin Button

• Frost/Nixon

Milk

• The Reader

• Slumdog Millionaire

Vi har kommit till sista anhalten i vår genomgång av nattens Oscarsgala och turen har fallit på Gus Van Sants Milk.

1977 blev Harvey Milk USA´s första öppet homosexuella personen att väljas till ”Board of Supervisors” (Stadsfullmäktige?). Knappt ett decennium tidigare hade han lämnat sitt jobb som börsmäklare i New York och flyttat med sin pojkvän till San Franscisco. Väl där satte på sig ett par tighta jeanshorts och började kämpa för de homosexuellas rättigheter. Harvey lyckades organisera en stark rörelse av människor från alla sexuella läggningar genom att övertyga bögar och flator att komma ut ur garderoben. Efter att ha misslyckats tre gånger valdes han slutligen in i San Francisco´s politiska sfär, bara för att strax efter bli ihjälskjuten av kollegan Dan White.

Harvey Milk spelas briljant av Sean Penn, en skådespelare som dåliga rollval och bittra uttalanden till trots besitter en fantastisk talang för att plocka fram vinnande detaljer i sina personporträtt. Han drar upp axlarna, böjer på benen och tala med len röst. Sen ÄR han Harvey Milk. Scenerna mellan honom och Freaks and Geeksfavoriten James Franco (som spelar pojkvännen Scott Smith) tillhör filmens stora behållningar. Josh Brolin lånar av Javier Bardem´s Anton Chigurh och sin egen rolltolkning av George W. Bush när han skapar den besvärade Dan White.

Även om Milk på strukturellt sätt är en rak och konventionell biopic (biografi-film), skiljer sig den sig på avgörande punkter från succéer som Ray och Walk the Line. För det första är historien om Harvey Milk inte lika mycket allmängods som den om Ray Charles eller Johnny Cash. Filmen behöver inte tampas med myter och anekdoter, utan kan gå direkt på utforska och upplysa om personen Harveys liv och gärning. Vi slipper också tröttsamma psykologiseringar där en destruktiv livstil kopplas samman till en traumatisk barndom. Den yngsta versionen vi ser av Harvey är som en medelålders börsmäklare som vill göra något med sitt liv, en vilja som sedan fungerar som drivkraft genom resten av filmen.

Van Sants visuella experimentlusta är något återhållen om man jämför med tidigare filmer, ändå kryllar Milk av finurliga set-pieces och lekfullt användande av rekvisitan. Filmens utseende inger en sådan autenticitet att man till slut inte kan skilja på arkivbilder och nyproducerat material (slutscenens fackeltåg är det slutgiltiga beviset).

Till filmens få svagheter räknas Diego Luna´s irriterande latin lover, som det aldrig riktigt framgår varför Harvey gillar. En annan kritik skulle kunna vara att Milk just inte är särskilt mycket mer än en bra biopic, något som kan anses vara tecken på att rebellen Van Sant sakta börjar röra sig mot Hollywoods mittfåra. Detta är dock en utveckling som inte nödvändigtvis behöver ha negativ inverkan på hans filmer. Gör man både Paranoid Park och Milk på samma år får man stå vart fan man vill.

På det stora hela är Milk, i synnerhet Van Sant, väl värd att vinna pris under nattens Oscarsgala. En tillställning Orvar Säfström i dagens DN kallar ”en ovanligt intressant branschfest”.  Undra om Kleerup är bjuden?

httpv://www.youtube.com/watch?v=unu-9vM9VZw

Oscarsgalan sänds i Sverige av kanal 9 på dessa tider:

• 23:55 Oscargalan – Röda mattan
• 02:00 Nedräkning till Oscargala…
• 02:30 Oscargalan 2009

Inför Oscarsgalan: Frost/Nixon

Nominerade för bästa film:

• The Curious Case of Benjamin Button

Frost/Nixon

• Milk

• The Reader

• Slumdog Millionaire

Ron Howard´s Frost/Nixon är en fiktionaliserad version av David Frosts världskända intervjuer med Richard Nixon,  som i svallvågorna av Watergate-skandalen blev den enda presidenten i USA´s historia som avsagt sig sitt ämbete.

Året var 1977 och världen var fortfarande arg på ”tricky Dick”. Även om han hade insett det ohållbara i situationen och avgått, var det utan någon som helst erkännande att han gjort någonting fel, allra minst brutit mot lagen. En kort tid efter resignationen blev Nixon allvarligt sjuk. Tillträdande president Gerald Ford beslutade att Watergate var överspelat och gav Nixon en ”full free and absolute pardon”, vilket översatt till svenska betyder ”nu låter vi gubben dö ifred”. Allmänhetens bittra slutsats var att Nixon under tiden som president gjort lite som han velat, och kommit undan med det.

Men gubben vaknade till liv och hyrde in en bacillskraj agent för att rentvå sitt namn. Man planerade in en intervju med CBS, men ändrade sig när man fick ett lukrativt erbjudande från David Frost, en bedagad pratshow-värd som desperat ville lyfta sin karriär från det australiensiska TVträsket in i det amerikanska rampljuset. För Nixon och hans stab var Frost precis den typ av lättviktare Nixon skulle kunna utnyttja för att framställa sig själv som ett omständigheternas offer, en plan som fungerade felfritt under de första intervjutimmarna. Men när Frost lade fram icke tidigare kända uppgifter om Nixons samröre med Watergate, hamnade jätten i gungning.

Filmen är baserad på Ron Howards prisbelönta pjäs (som också heter Frost/Nixon). På senare år har han ägnat sig åt att regissera filmer som A Beautiful Mind och The Da Vinci Code. Han går även att känna igen som berättarrösten i Arrested Development.

Det fina med Frost/Nixon är hur snillrikt den rör sig mellan fasta genrer. Den grundläggande konflikten etableras med elegant handlag under de första minutrarna. Med hjälp av arkivbilder och ett gäng delikata 70talsfrisyrer invigs t.o.m. den mest oinformerade tittare (jag) snabbt i vad som står på spel, samtidigt erbjuds en lätthanterlig insikt i mediavärldens spel bakom kulisserna. Frost nekas av alla stora tv-bolag, och tvingas till slut finansiera hela projektet ur egen ficka. Nixonstaben försöker hela tiden lirka med ändringar i kontraktet, samtidigt som Frost har svårigheter att övertyga sina medarbetare om sin kapacitet som utfrågare. Intervjudagarna närmar sig och antar mer och mer formen av en tvekamp, där förloraren kan säga tack och adjö till en karriär i offentligheten.

Frank Langella och Michael Sheen briljerar som Richard Nixon och David Frost. Relationen männen emellan illustreras finurligt genom små detaljer, t.e.x får Nixons försiktiga nyfikenhet över ett par italienska loafers publiken att ana de små men existerande sprickorna i stenmuren. Sam Rockwell och Kevin Bacon gör alla rollfigurer man gärna skulle spendera mer tid med. Rebecca Hall är helt perfekt som Frosts flickvän Caroline.

När intervjuerna sätter igång lånar filmen av den politiska thrillerns ramverk, men där psykningar och intellektuell hierarki får ersätta slagträ och pistol. Att kalla en film om ett par 30-år gamla intervjuer för spännande kanske låter orimligt, men stämningarna som Ron Howard med enkla medel bygger upp är i allra tätaste laget. Filmen står sig bra i jämförelse med tidigare ”Nixonflicks” och överträffas endast av 1976 års All the Presidents Men, med Dustin Hoffman och Robert Redford i huvudrollerna.

Vad det gäller filmens chanser att kamma hem Oscarn för bästa film är jag mindre optimistisk. Bland de nominerade ser jag  obstruktionerna Slumdog Millionaire och Benjamin Button… som mer trovärdiga vinnare. Det är synd, för Frost/Nixon är välstrukturerad utan att bli förutsägbar, smart och väldigt spännande. Ett riktigt gott hantverk som har allt en stor Hollywoodfilm ska, plus en stor dos självmedvetenhet och humor. En film att se om.

httpv://www.youtube.com/watch?v=Ibxs_2nDXUc

PS. För dem som är intresserade finns originalintervjuerna i en nedklippt version tillgängliga genom Google Video, för att komma dit, klicka här.

Inför Oscarsgalan: The Curious Case of Benjamin Button

Nominerade för bästa film:

The Curious Case of Benjamin Button

• Frost/Nixon

• Milk

• The Reader

• Slumdog Millionaire

I The Office -skaparna Ricky Gervais och Stephen Merchants populära podcast The Ricky Gervais Show figurerar ofta  Manchester-sonen Karl Pilkington. Showen går ut på att Karl gör ett väldigt dumt uttalande som Ricky och Stephen sedan plockar isär och driver med under en och en halv timma. För några år sedan lade Karl fram ett tanke-experiment som med breda penseldrag kritiserade evolutionen. Förslaget gick ut på att människan skulle leva sitt liv baklänges, att man skulle födas gammal och bli yngre alltjämt som tiden gick. Poängen var att man då skulle kunna åtnjuta sin kropps fysiska storhetstid senare i livet och genom sin medhavda livserfarenhet kunna uttnyttja den på ett bättre sätt. En 25-åring skulle ha en 55- årings hjärna, typ. En annan av fördelarna var att man i slutet av livet ändå skulle vara en liten bebis som inte fattade någonting, och att döden på så sätt skulle vara mindre smärtsam. Ricky och Stephen grät av skratt och ägnade resten av programmet åt att berätta för lyssnarna varför detta var den absolut sämsta och minst genomtänkta idén idioten Karl någonsin kommit med.

När jag så i höstas hörde talas om premissen för David Finchers nästa storfilm med Brad Pitt i huvudrollen, lät det nästan för bra för att vara sant. Att Fight Club och Zodiac-regissören baserade The Curious Case of Benjamin Button på en bortglömd novell signerad F. Scott Fitzgerald gjorde bara saken ännu mer förvirrande. Brad Pitt föds gammal och blir yngre alltjämt som 1900-talet blir äldre. Jag drömde upp trailern framför mig:

Från skaparen av Fight Club:

I den ena ringhörnan: Byfånen Karl Pilkington, sekunderad av en av den amerikanska litteraturens störste författare.

I den andra; en av den moderna humorns störste förnyare uppbackad av Charles Darwin.

Nu möts de i en duell som kommer att skriva om historieböckerna.

Kalla mig naiv, men det händer iallafall ett par gånger per år att jag pumpar upp förväntningarna till den här nivån när jag hör talas om nya filmer. Förra årets Transsiberian skulle för mig bli The Machinist-regissören Brad Andersons stilbildande blinkning till den Hitchcockska suspense-thrillern. Istället blev det Hostel light, en backpacker-pannkaka serverad med Ben Kingsley-borstj och en oseriös Woody Harrelson. Samma sak med The Day the Earth Stood Still. En gigantiskt femtiotalsrobot skjuter oförstörbara metallmyggor i samma lag som en känslokall utomjording spelad av Keanu Reeves. Lägg till John Cleese och Mad Men – drömmen Jon Hamm. Krydda med lite global miljökris. Koka under uppsyn. Fortsätt inte med att ösa ned skit i soppan. Mcdonalds, Swatchklockor, Will Smiths son och outhärdlig dialog. Vad trodde dem liksom? Vad trodde jag?

The Curious Case of Benjamin Button blir inte det hjärnornas slag jag hoppats på. Inget utforskande av livets orimlighet, inga surrealistiska möten mellan ung/gammal och gammal/ung, inga tvivelaktiga ställningstaganden. Det blir ett solitt Hollywood-epos med dragningar åt det mysiga. Det blir spektakulära landvinningar inom cgi-konsten.  Det blir Forrest Gump baklänges.  Brad Pitts och Cate Blanchett ansikten utnyttjas mest som gallerier för de olika porträtt av det mänskliga åldrandet filmen bestämmer sig för att måla. Så här ser han ut när han är 80, så här när han är 57, och så vidare. Väldigt välgjort och trevligt. Men inte alls vad jag hade hoppats på. Det som irriterar mig mest är att man inte tar tillvara på och utforskar det unika historie-upplägget man har tillhands. Karaktärerna är onödigt schabloniserade och historien märkvärdigt oengagerande. Kanske insåg David Fincher att tanken var orimlig och fegade ur? Kanske produktionsbolaget satte stopp för alltför ”kreativa lösningar”?

Mest troligt är att regissören, likt mig, inte började lyssna på The Ricky Gervais Show förrän i våras. Och då börjar i kronologisk ordning. Han lyssnar och lär sig hierarkin, Ricky Gervais och Stephen Merchant – smarta och roliga, Karl Pilkington – sinnesslö primatman. Efter några veckors ipod-bläddrande på väg till och från inspelingsstudion, kommer han fram till avsnittet när primaten dreglar ur sig sin baklängesteori. Allting som varit så bra och intrigant med Benjamin Button… reduceras snabbt till bordssmulorna av en ärthjärnas ignoranta dagdrömmar. Los Angeles i solnedgång känns smutsigt och kvavt. Mr Fincher knäpper upp skjortans översta knapp och rullar ned limousinens fönster. En sömnlös natt. Sedan ett par telefonsamtal till manusavdelningarna på Warner Bros. och Paramount. Mr Fincher har bestämt sig. Han är ingen ärthjärna.

Någon vecka senare slår VD´n för ett av de mindre nogräknade produktionsbolagen landsnumret till England:

- Have I reached Karl Pilkington? My name is Avi Lerner and I am the studio executive over at Nu Image. We heard about your idea for the Benjamin Button- picture and was interested in what else you got. Maybe you´d like to come over and we´ll talk. You´ve seen Sharks in Venice?

httpv://www.youtube.com/watch?v=oEL7oKO3n7U

I Tom DiCillos cyniska värld

• ”I met Jessica Simpson. She, her mother and her then husband Nick were still wore their mikes from the reality show they were filming. The restaurant where we met wouldn’t allow the cameras in. Jessica never said a word to me. I think she might have been waiting for someone to say action.

• Then the financiers decided the best thing for the film was for us to get a real pop diva to play the part of the pop diva. Now comes a very, very painful moment for me. Now I reveal something that I know will haunt me for the rest of my life. I wrote a letter to Britney Spears. I did. I admit it.”

Så lyder ett utdrag ur en utav mina favoritregissörers blogg. Hans namn är Tom DiCillo och är tyvärr lite mindre känd då han aldrig haft något riktigt genomslag. Detta leder i sin tur till att han är otroligt härligt bitter och cynisk över Hollywood och allt vad det innefattar.

1991 debuterade han med Johnny Suede där han castade en helt okänd Brad Pitt i huvudrollen. DiCillo blev ögonaböj förtjust i den slanka Pitt under castingen, men producenterna hatade honom. DiCillo stod dock fast, producenterna drog sig ur och han fixade ett par nya producenter som godkände huvudrollen till Pitt. Utöver denna träffsäkra magkänsla castade han även en helt okänd Samuel L. Jacksson som spelar basisten B-Bop, utan repliker, samt en helt okänd Catherine Keener. Tom DiCillo är inte arrogant över detta, men kan utan vidare förankring helt plötsligt i något blogginlägg slinka ur sig:

• ”I just remembered that Sam Jackson came in and auditioned for me.”

DiCillo mötte en hel del motgångar under inspelningen av Johnny Suede. Bland annat lämnades en bil olåst, innehållande hela huvudkaraktärens rekvisitakläder, som självklart var DiCillos egna one-of-a-kind rare vintagekläder. Några tjuvar utnyttjade situationen och snodde rubbet. En annat bekymmer var när byggnaden där Johnny Suede bodde visade sig vara fallfärdig och skulle rivas. De var tvugna att byta inspelningsplats, och mitt i filmen ser helt plötsligt Johnny Suedes lägenhet väldigt annorlunda ut. De nya producenterna hade också i smyg en hållhake på filmen. De ville prompt ha en berättarröst. Tom DiCillo förstod inte alls meningen med detta, och jag själv håller med om att den är totalt överflödig, men så blev det.

Tom DiCillo kämpade vidare med nya projekt. Bland andra Box Of Moonlight, och Living in Oblivion. Den senare är den metafilmen jag nämnt att jag skulle visa på en filmdruvevisning, men det blev aldrig av. Filmen har klassats som en ”guide book for film students” och är fullkomligt brilliant. Steve Buscemi spelar en regissör och filmen skildrar hur han försöker trassla sig igenom tre tillsynes ganska enkla scener. Allt går dock åt helvete med upprepande bom-drops, diviga skådespelare och en arg, distanslös dvärg (Peter Dinklage såklart, who else?).

Dvärgskämt är återkommande i DiCillos filmer. Kanske inte så konstigt då ämnet är väldigt tacksamt att skämta om. Den mest klassiska tror jag är då Johnny Suede sömndrucket sitter och zappar framför teven och The Terror of Tiny Town (En gammal westernfilm från 1938, beståendes enbart av dvärgar. Den finns alltså på riktigt!) ploppar upp. Johnny Suedes förvånade ansiktsuttryck är obeskrivligt. Likaså är hans blixtsnabba rörelser mot telefonen för att ringa sin vän Deke.

• ”Hi, it’s me! Turn on your TV quick, there’s an old western playing with nothing but midgets in it! Even the horses are midgets!”

Eftersom Living in Oblivion är en metafilm speglar han även lite av sina dvärgskämt genom karaktären Tito (Peter Dinklage). Nick Reve (Steve Buscemi) ska spela in en drömsekvens, och till detta behöver man självklart en dvärg. Varför är det så jävla självklart, undrar dvärgen Tito som blivit castad enbart för att han är en dvärg. Detta kan se ut ungefär såhär:

httpv://www.youtube.com/watch?v=4je71Tz_9IE

Tom DiCillo introducerar nu sitt senaste projekt. When You’re Strange är en Doors-dokumentär vars fokus ligger på tidigare ovisat material, som han jobbat på sedan maj 2008. Han har haft nära kontakt med de levnade doors-medlemmarna, som själva hyllade filmen hjärtligt då den alldeles nyligen gick upp på filmfestivalen i Berlin. Publiken gillade den tydligen också, men störde sig på berättarrösten som var Tom DiCillos egna röst. Han förklarar att detta var en sista-minuten utväg och att han nu har sadlat Johnny Depp för rollen som berättarröst (tills då filmen kommer visas offentligt). Jag vet att denna dokumentär kommer vara förbannat bra, och jag lovar att återkomma med en utförlig analys då jag får tag på den.

Tom DiCillo är nära vän med James McTeige, som vid flera tillfällen varit first-assistant director till Wachowski-bröderna. Nu är det i hetluften att denna man, kallad Jimmy, ska regissera nya stålmannen-rullen. Jag avslutar med DiCillos egna ord över sin väns framgång:

• ”Jimmy and I have not spoken for several days. His Superman flick is really picking up steam. Penelope Cruz has signed on with the only condition being she and Starlett Johannson perform a pseudo-quasi-hardcore sex scene to be choreographed by their lawyers. Every time Jimmy walks by me in the apartment I feel like kicking him in the balls. Really, really hard.

  Perhaps I am jealous. Yes, the thought has entered my mind. Hey, I’m happy for him. I once considered him my best friend. But, the question here–and I don’t think I’m out of line–is why the fuck should all this great stuff be happening to him?

  But, mainly, I think it’s his attitude. He’s got this this look on his face now like he’s smarter than everyone else even though everyone else knows his brain is made of mouse turds and stale marshmallows.  Actually, he’s starting to look and smell like a Republican.”

Årets LOL

Genom att klicka här entrar ni parodiskt farvatten. Batman vs. Batman är ingen splatteradaption, det är heller ingen baseballfilm i high school-miljö. Nej, det är början på tidernas flummigaste brottmål. Snacka om turkarna vs. världen.

Genteles svenska titlar

Jeanette Gentele skriver idag i SVD att hon kommer sakna svenska översättningar av utländska filmtitlar. Hon förutspår att filmbolagens ovilja att slösa pengar på att trycka om affischer är en bakomliggande anledning.

Filmdruvan tror nog att det också kan ha någonting att göra med att en ökande skara svenskar använder sig av internet och i regel redan känner till filmerna vid deras originalnamn, åtminstone någon månad innan den kommer till Sverige.

Att Genteles senaste ”lyckade” svenska filmtitel kom för elva år sedan (den något tvivelaktiga ”Ett päron till farsa…”- omskrivningen av Chevy Chase äventyr som Clark Griswold), bör nog tilläggas till raden av möjliga anledningar varför man allt oftare väljer att behålla filmernas originaltitel.