Idioter

Tanken vara att detta endast skulle figurera som en kort notis. Men efter ett tag insåg jag hur irriterad jag faktiskt är, och ska härmed försöka redogöra lite för vad denna irritation grundar sig i.

Det är nämligen en del saker jag inte alls förstår. Jag försöker begripa, men det går inte. Alltså har jag missat något? Eller är allting så skevt som det faktiskt verkar?

1.

Varför laddar folk ner film?

Svar (generaliserat): för att det finns där, är gratis, smidigt och enkelt.

Varför köper folk film?

Svar (generaliserat): för att man har fattat ett så pass starkt tycke för en viss film att man gärna äger den fysiskt så att man kan se om den, få så hög kvalitet som möjligt, samt få ta del i alla de gobitar som extramaterialet har att erbjuda.

2.

Vad är så speciellt med blu-ray då kan man undra? För inte är väl folk villiga att betala hutlösa summor pengar för samma film, samt även måste uppgradera sina filmspelarapparat, bara för att få snäppet vassare bild och ljud? Det kan inte vara så banalt. Majoriteten måste sträva efter något mer. Något speciellt.

För mig exempelvis handlade uppgraderingen till blu-ray sekundärt om kvalitetsökning, och primärt om de nya dimensioner man lovordade det kringliggande extramaterialet. Man skulle lägga ner stor energi på högkvalitativt smågodis för fansen. Ge oss något extra. Något värt pengarna. Och något som en piratebaysökning inte skulle generera. Det skulle även gömma sig fler s.k. påskägg som inbitna nördar skulle kunna ägna dyrbar tid åt att leta, och sedan eventuellt blogga om. Det var även snack om att skapa interaktiva, nätverks/forumliknande funktioner i extramaterialet, vilket möjliggörs eftersom att de flesta blu-ray-spelare går att hooka upp till nätet. Genom detta var det tänkt att det skulle erbjudas uppdaterat extramaterial, som, nästa gång du sätter i skivan i spelaren, resulterar i att det ploppar fram en ruta som lyder typ: ”det finns nytt extramaterial tillgängligt – vill du titta på det?”. Typ. Grymt fränt. Men det var även snack om att annordna livechatt med exempelvis regissörer och skådisar via otroligt fina och nördiga blu-ray-forum. Man skulle då genom sin spelare och inköpta film kunna sitta och chatta med diverse intressanta personligheter från en produktion. The Dark Knight skulle bland annat köra detta. Men vad fasen hände med det? Jaja, hursomhelst. Vi är förmodligen i något slags förstadie och kan väl som vanligt inte vänta oss för mycket förrän på väldigt, väldigt länge.

Men skjuter filmdistributionsbranschen inte sig själv lite i foten här? För tanken är väl att fånga, trollbinda, och vinna tillbaks den köpande publiken (konsumenten)? Och om tekniken och möjligheterna finns – kör så det ryker då!

Detta inlägg är sprunget ur att jag i förrgår köpte ”Låt den rätte komma in”. På blu-ray. För 249 spänn.

Extramaterial: (1) kommentatorspår, (2) bildspel, (3) trailers.

Que?

Inte nog med det så finner jag framsidan extra underhållande/förlöjligande. Där finnes nämligen en påklistrad lapp som lyder:

”BONUS: DVD-FILMEN PÅ KÖPET!”

Förklara nu – varför i hela… skulle jag vilja ha dvd-filmen, när jag lagt dyra pengar på att uppgradera mig själv till blu-ray-snubbe? Det sista jag vill se, äga, hålla i, betala för, är väl en jävla dvd-skiva?! Sänk priset istället, och behåll sunk-dvd’n.

Men åter till stycket några rader ovanför. Varför vill Sandrews att jag betalar 100kr mer för blu-ray-versionen? Är det den braiga kvaliteten jag söker? Nja, det trodde i varje fall inte jag. Nåja, antar att Sandrews vet bättre om mina preferenser än jag själv.

(Jag skulle ha laddat ner skiten istället)

Grejen är i varje fall den att ingen bry sig om manusförfattaren till ”Reine och Mimi i fjällen!” (kom på i efterhand att det är Hans Rosenfeldt) blir ledsen i ögat över eventuell förlorad inkomst. Folk är egoister, både de som gör filmen samt de som ser filmen. Det gäller att kompromissa och mötas halvvägs. Ge mig vad jag vill ha, vad jag är beredd att betala för, så kommer jag mer nöje att köpa mer film än vad jag gör idag.

Satsa, gör bra, möt efterfrågan, snarare än att skriva newsmillsinlägg om hur hemskt det är att sno film, och hur fan skulle det kännas om Stefan Sauk kom och tog din cykel eller gräsklippare.

(Usch)

För problemet ligger inte i att jag vägrar att betala 249 kronor för en film och för att jag tycker att det är för dyrt (även jag tycker att det är ruskigt dyrt). Utan problemet ligger i att jag inte tycker att det är värt det. Att jag inte gillar det jag får. Jag gillar inte tanken att betala 249 kronor för något jag kan ladda ner från piratbay – bara för att få kommentatorspår, trailers och bildspel som tack.

Det ska ju dock strykas under att detta inte gäller alla filmer, och alla distributionsbolag. Tvärtom. Tar vi Batman Begins och The Dark Knight som exemepel så var tilläggen en fröjd att frossa i. Och eftersom jag sett filmerna flera gånger tidigare så kändes det snarare som att jag köpt extramaterialet, och fick filmerna på köpet. Den idén kittlar lite. Den tilltalar mig. För den främjar ens intresse på ett helt annat sätt.

Men låt mig åtminstone tycka att det är välinvesterade 249 kronor, så kommer jag banne mig att betala det. Och nej, det handlar inte om att ge mig en jävla 2:a på kungsholmen eller en ny båt. Snarare är det hela mer symboliskt. Ge mig något som visar att ni lagt ner lite tid, engagemang, vilja och kreativitet bakom det ni skapat.

Och kanske framförallt: sluta ge mig trailers på den film jag nu ska se!

Lunds filmstudio med huvudet i graven

Lunds eminenta filmstudio är en ideell studentförening som bildades 1929. Den har alltså existerat i nästan 80 år och under den tiden visat tusen och åter tusen filmer av högkvalitet. Ett underbart komplement till den något mer kommersiella SF-biografen som gärna visar den trettiosjunde Beckfilmen alt. någonting med Cameron Diaz eller Will Smith. Det fruktade och lite befarade har dock hänt. Intresset från allmänheten och medlemmar är lågt. Eller snarare, intresset är förmodligen lika högt, om inte högre, men folk har bättre saker för sig än att se kvalitetsfilm på vitaduken billigt ett par gånger i veckan. Pengarna är slut, föreningen slutar, pang bom, med att visa film. Sorligt. Väldigt sorligt. På många sätt. För första gången någonsin börjar jag att ifrågasätta nedladdningskulturen. Men det är vid katastrofer likt denna som den skapar riktiga problem för filmen, inte för att Stefan Sauk anser att han får förjävla lite betalt eller att andre manusförfattare till Jägarna tycker att han får för lite cred nuförtiden. Lunds filmstudio kommer i teorin fortfarande att finnas till, men man kommer få problem att känna vid den fysiskt. Filmstudion har ett bibliotek som fortfarande, så länge någon betalar hyran, kommer att finnas till förfogande. Detta bibliotek innehåller bl.a. Sveriges största samling av filmrelaterad litteratur, tidsskrifter, bilder och arkivmaterial. Men vad fan är en filmstudio utan dess filmvisningar?

Tarr om filmen, Tarr om livet

En gång såg jag en film som hette Werckmeister Harmóniák gjord av en ungersk herre vid namn Béla Tarr. Den, han, förändrade mig lite grand. Men bara lite. Tarr fick mig att se film på ett lite annorlunda sätt än jag gjort tidigare. Plötsligt hade det adderats ytterligare en underhållningsdimension. Werckmeister Harmóniák, likt resterande av Tarrs repertoar är färglösa, tunga, mastodonthistorier utan handling. I fyra timmar rycks du med, slits in i ett lerigt, kallt, fattigt Ungern, och du vill aldrig att det ska ta slut. Ovanstående stämmer till viss del, till viss del inte. Tarrs filmer kan ses som komplement till att läsa ryska tegelstenar från 1800-talet. Tarr har hittat det där magiska gränslandet där sunkig vardag blir fascinerande och underhållande utan att vara satirisk. Världen är skit, världen är svartvit, marken är gyttjig – lev med det.

En gång såg jag Béla Tarr på riktigt. Det var under årets Fantastisk Filmfestival här i Lund. Lund Filmstudio skulle under hösten beta igenom mestadelen av Tarrs verk och festivalen valde att försöka freerajda på den vågen genom att i symbios visa två filmer samt bjuda hit honom för lite för- och eftersnack.

Det är en lördag och halvfull Kino inväntar att få se hans senaste film, The man from London, baserat på en bok av Georges Simenon och som utspelar sig i en fransktalande liten kuststad. Före filmen kommer Tarr in, i svart kostym påminner han lite om Johnny Cash… fast med längre grått hår och grått skägg. Han är lite pretentiös, för han inser att han är i serieledning i den tyngre, svårare filmens liga, och att folk gillar honom för att de läst 32,5 hp högskolefilosofi, alternativt filmvetenskap B. Han måste ha smygtittat på Greenaways efterprofetior för han börjar med att ifrågasätta varför ett hundratal unga själar väljer att spendera en lördagseftermiddag i en sunkig biosalong. Eller så är det bara populärt att inleda med liknande rader, att självupptaget ta seriositeten ifrån hela arrangemanget, eller kanske ha förhoppningen om att minst en eldfanatiker ska ställa sig upp och ropa: ”We love you, man!”. Filmen börjar.

Titel: A Londoni Férfi
Regi: Béla Tarr
Manus: Béla Tarr & Georges Simenon
Land: Frankrike/Ungern
År: 2007
Längd: 132 min

The man from London liknar Tarrs föregående filmer. Men den är mycket annorlunda. Något mer kommersiell i en väldigt märklig betydelsekontext. Den är svartvit, blöt, karg och ganska lång. Den handlar om mycket fast i ett litet, diskret, ömtåligt paket. Långa, långsamma tagningar och kameraåkningar, lite dialog, otåliga karaktärer, cigaretter och alkohol symboliserar ett helt vanligt liv. Eller snarare, en hel stads helt vanliga liv. Vi får följa huvudkaraktären, Maloin (Miroslav Krobot), en nattarbetande hamnvaktmästare som bevittnar hur en väska slängs ner i det svarta havet. Nyfiket fiskar han upp den och märker att den är full i pengar. Men vem slänger en väska full i pengar? Maloins liv blir plötsligt, inte bättre, men lite mer spännande. Och kanske är det värt det.

The man from London är en galet snygg och gripande film om chansen att ta chansen. Det långsamma tempot, den genomtänkta ljussättningen samt en myriad av dova fartygshorn, tågrälsar och andra hamnrelaterade ljuddetaljer har en makalöst hypnotiserande effekt. The man from London är inte lika bra som tidigare filmer, men förmodligen en bra film att börja med för de som märker att ett intresse för Tarr blossat upp. The man from London är, både språkligt och kulturellt, lite mer lättillgänglig än övriga filmer, och beskriver en mer traditionell noirhistoria än exempelvis den otroliga Satantango. Börja med The man from London, tycker du om vad du ser, gå vidare, om inte, hyr en färgfilm.

Efter filmen börjar en av mitt livs intressantaste frågestunder. Tarr beskriver det svåra i att ljussätta en stad i totalt mörker, eftersom man under inspelningen i princip övertog en hel korsikansk stad och utnyttjade den till bristningsgränsen. Allt ljus nattetid, främst i hamnen, är en kompilation av väl systematiserade uppriggningar av lampor. Staden, som till synes i filmen är bilfri, blev så genom att teamet fick lov att flytta alla bilar (till andra sidan av stan) och en efter en gjorde det. Allt ljud i filmen är ditlagt i efterhand. Talet är dubbat och miljöns dynamiska hamnporl är noggrant ditpillat på artificiell nivå. Tarr får många filmtekniska frågor, och är mycket mån om att beskriva hur krångligt det är att göra film med hjärta i. Man märker hur han förknippas med ett magiskt porträtt snarare än ren och skär underhållning och han berättar flitigt om sina inspirationskällor, om hur han ser på att Gus van Sant, som är god vän med Tarr, anklagats för att ha stulit många av hans typiska idéer. Tarr berättar även om hur det gick till när den Maloins fru skulle väljas. Det var nämligen så att de gick igenom en brittisk databas för kvinnliga skådisar (bara ansikten, inga namn eller referenser) och till slut hittade de den ”perfekta” kvinnan, som sedan visade sig vara Tilda Swinton. Tilda ringdes upp, och tackade ivrigt ja. Filmens produktion stoppades under en tid efter att producenten tagit livet av sig vilket inte bara angrepp känslor utan även skapade finansiella bekymmer men som till slut ordnades upp så att man lyckades fullfölja produktionen. Den där jobbiga tjejen som två festivalfilmer tidigare irriterat mig genom att två rader framför knapra naturgodis i två timmar frågar om Tarr behållit katterna (som tydligen utlovats i en tidigare intervju) från Satantango. Svaret blir kryptiskt, och kvällen lider mot sitt slut.

Nu och då – Intervju med en filmveteran

Dagens filmintresserade har det bekvämt för sig. Vill man se en gammal film från 40-talet, laddar man ner den. Få filmer är för obskyra för att ha undgått detta nät av lättillgänglig information, och finns dom inte där kan man beställa DVDn med några klick.

Mitt egna filmintresse har ständigt accelererat sedan torrents kom in i bilden, och jag likt många andra konsumerar helt plötsligt väldigt mycket mer film än vad som känns normalt. Men det är nice, jag gillar det. Jag minns tillbaka på tiden då jag var liten och råkade spela över Willow min brorsas dåvarande favoritfilm, och han suckade ”Det var ju kul. Nu lär ja aldrig få se den igen.”. Han visste väl att det inte alls var omöjlig att få tag på det glada dvärgäventyret Willow, men han hade inget hopp om att Filmakuten, Åkersbergas videouthyrningsaffär, hade såpass brett sortiment att skulle finnas där. Hursomhelst speglar den sucken ganska tydligt hur jobbigt det kunde va att få tag i en film man gärna ville se. Jag minns även när ja var 10-11 år och mailade till SVT och bad och bönade om att dom skulle visa Jason and the Argonauts (En gammal äventyrsklassiker från 1963, mest känd för Ray Harryhausens revolutionerande specialeffekter). För den hade jag också råkat spela över. Jag tror aldrig dom svarade och det dröjde länge innan jag fick se den igen.

Detta måste ha varit en vanlig känsla hos biobesökare innan videouthyrning och internet fanns? Så hur gick man då till väga? Jag mailade filmveteranen, det föredetta fotbollsproffest i AIK och även min filmlärare, Mats Rohdin för hans tankar angående ämnet:

När började du intressera dig för film? Hur och varför tog det intresset fart?

Mitt filmintresse tog först fart när jag var runt 22–23 år och läste Svenska på högskolan i Växjö. I 60-poängsblocket ingick några få poäng film och jag minns att jag blev så paff av att filmer kunde vara så bra, likaså att det gick att föra så intressanta diskussioner kring dem. Vi kanske såg en fem–sex filmer, varav ”Cykeltjuven”, ”Metropolis”, ”Fröken Julie” (Alf Sjöberg) och ”Dersu Uzala” (Kurosawa) var de mest minnesvärda.

Hur fick du reda på filmnyheter och filmer som ansågs vara ”viktiga”?

Började i samma veva att prenumerera på Dagens Nyheter och det var väl därifrån som jag fick tips vad gäller filmer. Minns inte om jag tittade på Filmkrönikan på teve…

Hur gick du sedan vidare därifrån till att få ta del av de filmerna?

Blev man intresserad av en film som nyss hade haft premiär i Stockholm var det endast att hoppas att den skulle nå landsorten och Växjö i sinom tid. Vad gällde äldre klassiker så tillgodosåg Filmklubben i Växjö att gamla pärlor visades. MItt första besök där var tillsammans med min bäste kompis och gällde Fassbinders ”Bolwiesser”, som vi hade hjärtligt roligt åt. Inte minst det faktum att filmen var så ”annorlunda” mot det vi ditintills hade sett fäste vi oss vid, samtidigt skall erkännas att vi garvade mycket åt det som vi anade var det ”konstnärliga” i filmen.

När började du studera filmvetenskap?
Varför bestämde du dig för att gå vidare och bli lärare/forskare?

Jag började plugga Filmvetenskap först när jag var 30 år gammal. Efter grundkursen tog jag dock något års uppehåll, därefter körde jag hela racet, som slutade med disputation 2003. Tidigare hade jag läst flera ämnen vid universitetet medan jag idrottade på heltid, bland annat litteraturvetenskap och konstvetenskap. Film var ett snäpp vassare tyckte jag då eftersom den kunde inordna de övriga konstarterna på olika sätt.

Utan att gå in för mycket i detta moraliskt ifrågasatta ämne vill jag ändå fråga hur du ser på dagens nedladdning av film utifrån din roll som filmvetenskapslärare. Hur tror du nedladdning har det påverkat dina föreläsningar och elever? Hur har det påverkat ditt eget intresse?

Jag är nästan helt oinsatt i nedladdningsfrågan. Dock vet jag att de flesta filmer går att skaffa via nedladdning, så jag förstår att det underlättar givetvis för studenter som missar de ordinarie filmförevisningarna på kursen. Samtidigt kan jag inte annat än förvånas över hur lättvidnigt vissa delar av samhället ställer sig över de lagar och regler som gäller för upphovsrätten…

Är dagens filmstudenter latare än förr?

Den frågan passar jag eftersom den går att diskutera utifrån en rad olika infallsvinklar, vilka i sin tur ger olika svar… Tar dock gärna den diskussionen med er alla när vi träffas igen under idrottskursen…

Lycka till med din och kompisarnas filmblogg…jag kikade på den och blev verkligen imponerad…

Varma hälsningar

Mats

Tack Mats!

Främjandet av en redan död

Detta är ett meddelande till alla filmfanatiker av den lite vassare skolan som inte känner tyngd i att måsta se bortom hemmabion eller den lokala biografen när det kommer till mysiga filmupplevelser. Lite så. Men främst vänder jag mig nog till alla skräckfantaster där ute som inte har något speciellt inplanerat den sista av oktoberdagar. Då anordnar nämligen Uppsala Filmstudio en Skräckfilmsnatt på Slottsbiografen och kommer att erbjuda en mycket intressant och läbbig gottapåse av blod och skärsår.

Bland annat så kommer filmkonnäsören och stumfilmspianisten Edward von Past berätta historier, spela passande musik samt visa gamla klassiska skräckisar.

Filmstudion själva utlovar en melange av skräck från 20-talet och framåt samt sådant man aldrig ens sett eller hört talas om förut. Programmet hålls fortfarande hemligt, men kommer enligt egen utsago att presenteras på ett unikt och stämningsfullt sätt.

”Slottsbiografen i Uppsala byggdes som stumfilmsbiograf. Nu är den en av mycket få biografer som behållit sin ursprungliga utformning. Därför är det extra roligt när biografen används för stumfilmsvisningar med levande musik.”

Tyvärr (och detta är verkligen ett oerhört smärtsamt och seriöst tyvärr) så kan jag själv inte närvara, då jag är stationerad här i Skåne, men hoppas att helst någon av mina gemene Druvor inser vikten av att ånjuta alternativ filmvisning.

Skräckfilmsnatten är den 31/10 kl. 19 – 24 och biljett för en helkväll kostar typ 75 ynka spänn. Det sker på Nedre Slottsgatan 6 i Uppsala. Mer info finnes på www.slottsbio.com

Detta inlägg må lukta reklam långan väg men jag är endast ute efter att främja lokala filmgalningars ärliga vilja att helt enkelt bara visa lite film och inte låta SF infektera sig igenom det vi alla håller kär.

Couscous och Rökhosta

Titel: Couscous – La Graine et Le Mulet
Manus/Regi: Abdelatif Kechiche
Produktionsland: Frankrike
Längd: 151 minuter
Medverkande: Habib Boufares, Hafsia Herzi m fl.

I väntan på att äntra biografen registrerar jag mitt infinnande strax under signaturen ”Eva af Geijerstam”. Liksom en förmäten räv välkomnas hon med igenkännande blickar och väloljade leenden. Att hon sedan tidigare sett filmen spelar visst ingen roll, däremot tycks filmen väcka stark hunger (151 min?). Om hon nu syftade på att hon bara ätit en grillad från 7-Eleven eller på de utdragna matscenerna i Couscous, det återstår att begrunda.

För att inte dra några liknelser till ovanstående infinner sig filmens manliga protagonist (Slimane) i ett stadium där livet som båtmekaniker nått sin rand. Med hjälp från familj och vänner söker han nu istället nå sin livsdröm – Att starta en couscous-restaurang. Vägen dit visar sig vara allt annat än enkel. Utan varken pengar eller tillstånd bjuder han in stadens grädda på en grandios invigning för att lyckas finansiera projektet. När dagen väl är kommen och allt går som planerat tar berättelsen en tvär vändning när det visar sig att couscousen är försvunnen.

Utöver den fina berättelsen rymmer detta familjedrama oerhörda skådespelarinsatser. Habib Boufares gör en debutroll (Slimane) som närmast kan liknas med Harry Dean Stanton i Wim Wenders Paris, Texas. Inte nog med att båda karraktärerna lider av nedstämdhet och söker efter något större, så ser de banne mig exakt likadana ut! Så uppskattar ni Wenders karraktär – Uppskattar ni Kechiches.

Filmen domineras i stort av vardagsproblematik berörande relationer, ickerelationer och allt däremellan. Men det finns en plats där dåtiden förlåts och där tårar byts ut mot skratt, nämnligen matbordet. Liksom en symbol för försoning står couscousen för filmens etnologiska tråd och när denna tillsist klipps av slutar filmen med den tragiska förmedlingen att försöka inte alltid räcker till.

Huruvida vägen berikar ditt liv tjänar det aldrig till att stanna i det passiva vakuum du så lätt faller inom. Couscous – La Graine et La Mulet går förvisso långsamt, men kommer du på tom mage lovar jag att denna snart fylls med känslor och minnen från en film som berör.