Tjejen som föll över bord igen

I senaste numret av Språktidningen står att finna en liten rad om filmparlör; där debatten kring avsaknaden av översättning av amerikanska filmtitlar vägrar lägga sig och dö. 33 av 26 hollywoodrullar behöll ifjol sin engelska titel. Ett mönster som grundar sig i att man anser att svenskarna vid sverigepremiären redan hunnit stifta bekantskap med den engelska titeln, och skulle man i det läget börja ändra i den så skulle det endast bidra med ökad förvirring.

Senaste bondrullen fick dessutom (enligt någon hittepåstadga) inte översättas i länder där man ansåg att engelskan var av god sort. Sverige är ett sådant land. Och i Språktidningen ställer man sig således den urvattnade, men de senaste åren omåttligt populära, frågan: ”men hur bra är svenskar egentligen på engelska”, och syftar på att när filmen började ha premiär så var quantum det mest googla ordet på översättningsverktyget norstedts.se, och solace knep tredjeplatsen.

Min fråga lyder dock: hur många jänkare tror ni vet/visste vad endera quantum eller solace betydde före bondfilmen blev aktuell , samt vad orden tillsammans som ordstäv (quantum of solace) egentligen står för? För att inte tala om britter eller australiensare. Njaa..

Vad är en MacGuffin?

En MacGuffin är en intressant liten filmterm jag kommit över som har större signifikans ju mer man uppmärksammar den. Enligt Wikipedia härstammar termen från 30-talet och är desto mer obegriplig ju fler förklaringar man läser. Hitchcock sägs ha populariserat uttrycket och gav den en förklaring som löd ”The MacGuffin is the mechanical element that usually crops up in any story. In crook stories it is almost always the necklace and in spy stories it is most always the papers.”

Då detta är en ganska lättsam förklaring krånglade han till det 30 år senare, i en intervju av Francoise Truffaut, med gåtan:

”It might be a Scottish name, taken from a story about two men in a train. One man says, ”What’s that package up there in the baggage rack?” And the other answers, ”Oh that’s a McGuffin.” The first one asks, ”What’s a McGuffin?” ”Well,” the other man says, ”It’s an apparatus for trapping lions in the Scottish Highlands.” The first man says, ”But there are no lions in the Scottish Highlands,” and the other one answers ”Well, then that’s no McGuffin!” So you see, a McGuffin is nothing at all.”

Som jag tolkar det är en MacGuffin ett objekt/en person som (oftast) figurerar i början av en film med ett främsta ändamål att föra karaktärer samman och etablera en handling. När detta är uppnåt tappar MacGuffinen sin betydelse och kan falla i glömska utan att påverka filmen. Ser man en röd vante fladdra förbi i början av en film är det ju inget kul att per automatik veta att denna röda vante kommer ha en stor betydelse senare i filmen. I Hitchcocks luddiga exempel var resväskans betydelse att få de två männen att inleda ett samtal, när detta är uppnåt har den inte längre någon betydelse, och blir till ingenting.

På senare tid har jag försökt lägga märke till MacGuffins och tar man ut svängarna lite figurerar den i många skeden. Ett av de tydligare exemplen jag lagt märke till är Jennifer Tillys karaktär i Woody Allens Bullets over Broadway, som helt klart är en MacGuffin. Tilly spelar Olive Neal som är gift med en maffiaboss. I början av filmen figurerar det mesta kring henne. Det visar sig att maffiabossen till punkt och pricka vill ha sin fru som huvudrollen i en teaterpjäs som regissören David Shayne (John Cusack) ska sätta upp. Maffiabossen får sin vilja igenom men låter en av sina bodyguards, Cheech, (Chazz Palminteri) ständigt vakta Olive under repetitionerna. I och med detta kommer Cheech och David i kontakt, det visar sig att Cheech är en jättebra författare och härifrån tar storyn en ny vändning. Cheech och David blir huvudrollsinnehavarna medan Olive blir en out-of-focus-karaktär med mindre signifikant betydelse.

I denna recension av Children of men tar skribenten upp att själva fertiliteten är filmens MacGuffin. Man får ingen historik över varför kvinnorna inte kan föda barn eller hur detta kan lösas, utan detta problem är ett ledmotiv för att kringå politiska aspekter och ändå kunna skildra ett futuristiskt samhälle i totalt kaos.

Steven Spielberg och George Lucas, är inte bara rika, utan också MacGuffin-användare. Självaste Private Ryan i Saving Private Ryan (och även Ryans Privates i porrfilmen Shaving Ryans Privates) kan ses som en MacGuffin. Filmen inleds ju med den åldrade Ryan som står och sörjer över Tom Hanks, och i tillbakablicken som hela filmen sedan utgör, slås alla karaktärer samman pågrund av uppdraget de får att rädda Ryan, och allt som sedan utspelas är en indirekt handling av detta. Men själva Ryan han har ändå ingen viktig betydelse. Vissa hävdar även att R2D2 i Star Wars är en MacGuffin, men jag har inte orkat analysera det närmare.

Exempel Wikipedia tar upp är statyetten i The Maltese Falcon, ”the Gouverment Secrets” i North By Northwest, ”The Green Destiny Sword” i Crouching Tiger Hidden Dragon, de okända innehållet i portföljen i Pulp Fiction m.m

Exemplen är många och för er som inte var bekanta med detta begrepp tidigare, hoppas jag hjälpt till att inbjuda till ytterligare en liten dimension att anamma under vinterns långa filmanalyserande.

Annars är ju vit glögg också en stämningshöjare.

Tarr om filmen, Tarr om livet

En gång såg jag en film som hette Werckmeister Harmóniák gjord av en ungersk herre vid namn Béla Tarr. Den, han, förändrade mig lite grand. Men bara lite. Tarr fick mig att se film på ett lite annorlunda sätt än jag gjort tidigare. Plötsligt hade det adderats ytterligare en underhållningsdimension. Werckmeister Harmóniák, likt resterande av Tarrs repertoar är färglösa, tunga, mastodonthistorier utan handling. I fyra timmar rycks du med, slits in i ett lerigt, kallt, fattigt Ungern, och du vill aldrig att det ska ta slut. Ovanstående stämmer till viss del, till viss del inte. Tarrs filmer kan ses som komplement till att läsa ryska tegelstenar från 1800-talet. Tarr har hittat det där magiska gränslandet där sunkig vardag blir fascinerande och underhållande utan att vara satirisk. Världen är skit, världen är svartvit, marken är gyttjig – lev med det.

En gång såg jag Béla Tarr på riktigt. Det var under årets Fantastisk Filmfestival här i Lund. Lund Filmstudio skulle under hösten beta igenom mestadelen av Tarrs verk och festivalen valde att försöka freerajda på den vågen genom att i symbios visa två filmer samt bjuda hit honom för lite för- och eftersnack.

Det är en lördag och halvfull Kino inväntar att få se hans senaste film, The man from London, baserat på en bok av Georges Simenon och som utspelar sig i en fransktalande liten kuststad. Före filmen kommer Tarr in, i svart kostym påminner han lite om Johnny Cash… fast med längre grått hår och grått skägg. Han är lite pretentiös, för han inser att han är i serieledning i den tyngre, svårare filmens liga, och att folk gillar honom för att de läst 32,5 hp högskolefilosofi, alternativt filmvetenskap B. Han måste ha smygtittat på Greenaways efterprofetior för han börjar med att ifrågasätta varför ett hundratal unga själar väljer att spendera en lördagseftermiddag i en sunkig biosalong. Eller så är det bara populärt att inleda med liknande rader, att självupptaget ta seriositeten ifrån hela arrangemanget, eller kanske ha förhoppningen om att minst en eldfanatiker ska ställa sig upp och ropa: ”We love you, man!”. Filmen börjar.

Titel: A Londoni Férfi
Regi: Béla Tarr
Manus: Béla Tarr & Georges Simenon
Land: Frankrike/Ungern
År: 2007
Längd: 132 min

The man from London liknar Tarrs föregående filmer. Men den är mycket annorlunda. Något mer kommersiell i en väldigt märklig betydelsekontext. Den är svartvit, blöt, karg och ganska lång. Den handlar om mycket fast i ett litet, diskret, ömtåligt paket. Långa, långsamma tagningar och kameraåkningar, lite dialog, otåliga karaktärer, cigaretter och alkohol symboliserar ett helt vanligt liv. Eller snarare, en hel stads helt vanliga liv. Vi får följa huvudkaraktären, Maloin (Miroslav Krobot), en nattarbetande hamnvaktmästare som bevittnar hur en väska slängs ner i det svarta havet. Nyfiket fiskar han upp den och märker att den är full i pengar. Men vem slänger en väska full i pengar? Maloins liv blir plötsligt, inte bättre, men lite mer spännande. Och kanske är det värt det.

The man from London är en galet snygg och gripande film om chansen att ta chansen. Det långsamma tempot, den genomtänkta ljussättningen samt en myriad av dova fartygshorn, tågrälsar och andra hamnrelaterade ljuddetaljer har en makalöst hypnotiserande effekt. The man from London är inte lika bra som tidigare filmer, men förmodligen en bra film att börja med för de som märker att ett intresse för Tarr blossat upp. The man from London är, både språkligt och kulturellt, lite mer lättillgänglig än övriga filmer, och beskriver en mer traditionell noirhistoria än exempelvis den otroliga Satantango. Börja med The man from London, tycker du om vad du ser, gå vidare, om inte, hyr en färgfilm.

Efter filmen börjar en av mitt livs intressantaste frågestunder. Tarr beskriver det svåra i att ljussätta en stad i totalt mörker, eftersom man under inspelningen i princip övertog en hel korsikansk stad och utnyttjade den till bristningsgränsen. Allt ljus nattetid, främst i hamnen, är en kompilation av väl systematiserade uppriggningar av lampor. Staden, som till synes i filmen är bilfri, blev så genom att teamet fick lov att flytta alla bilar (till andra sidan av stan) och en efter en gjorde det. Allt ljud i filmen är ditlagt i efterhand. Talet är dubbat och miljöns dynamiska hamnporl är noggrant ditpillat på artificiell nivå. Tarr får många filmtekniska frågor, och är mycket mån om att beskriva hur krångligt det är att göra film med hjärta i. Man märker hur han förknippas med ett magiskt porträtt snarare än ren och skär underhållning och han berättar flitigt om sina inspirationskällor, om hur han ser på att Gus van Sant, som är god vän med Tarr, anklagats för att ha stulit många av hans typiska idéer. Tarr berättar även om hur det gick till när den Maloins fru skulle väljas. Det var nämligen så att de gick igenom en brittisk databas för kvinnliga skådisar (bara ansikten, inga namn eller referenser) och till slut hittade de den ”perfekta” kvinnan, som sedan visade sig vara Tilda Swinton. Tilda ringdes upp, och tackade ivrigt ja. Filmens produktion stoppades under en tid efter att producenten tagit livet av sig vilket inte bara angrepp känslor utan även skapade finansiella bekymmer men som till slut ordnades upp så att man lyckades fullfölja produktionen. Den där jobbiga tjejen som två festivalfilmer tidigare irriterat mig genom att två rader framför knapra naturgodis i två timmar frågar om Tarr behållit katterna (som tydligen utlovats i en tidigare intervju) från Satantango. Svaret blir kryptiskt, och kvällen lider mot sitt slut.

Nu och då – Intervju med en filmveteran

Dagens filmintresserade har det bekvämt för sig. Vill man se en gammal film från 40-talet, laddar man ner den. Få filmer är för obskyra för att ha undgått detta nät av lättillgänglig information, och finns dom inte där kan man beställa DVDn med några klick.

Mitt egna filmintresse har ständigt accelererat sedan torrents kom in i bilden, och jag likt många andra konsumerar helt plötsligt väldigt mycket mer film än vad som känns normalt. Men det är nice, jag gillar det. Jag minns tillbaka på tiden då jag var liten och råkade spela över Willow min brorsas dåvarande favoritfilm, och han suckade ”Det var ju kul. Nu lär ja aldrig få se den igen.”. Han visste väl att det inte alls var omöjlig att få tag på det glada dvärgäventyret Willow, men han hade inget hopp om att Filmakuten, Åkersbergas videouthyrningsaffär, hade såpass brett sortiment att skulle finnas där. Hursomhelst speglar den sucken ganska tydligt hur jobbigt det kunde va att få tag i en film man gärna ville se. Jag minns även när ja var 10-11 år och mailade till SVT och bad och bönade om att dom skulle visa Jason and the Argonauts (En gammal äventyrsklassiker från 1963, mest känd för Ray Harryhausens revolutionerande specialeffekter). För den hade jag också råkat spela över. Jag tror aldrig dom svarade och det dröjde länge innan jag fick se den igen.

Detta måste ha varit en vanlig känsla hos biobesökare innan videouthyrning och internet fanns? Så hur gick man då till väga? Jag mailade filmveteranen, det föredetta fotbollsproffest i AIK och även min filmlärare, Mats Rohdin för hans tankar angående ämnet:

När började du intressera dig för film? Hur och varför tog det intresset fart?

Mitt filmintresse tog först fart när jag var runt 22–23 år och läste Svenska på högskolan i Växjö. I 60-poängsblocket ingick några få poäng film och jag minns att jag blev så paff av att filmer kunde vara så bra, likaså att det gick att föra så intressanta diskussioner kring dem. Vi kanske såg en fem–sex filmer, varav ”Cykeltjuven”, ”Metropolis”, ”Fröken Julie” (Alf Sjöberg) och ”Dersu Uzala” (Kurosawa) var de mest minnesvärda.

Hur fick du reda på filmnyheter och filmer som ansågs vara ”viktiga”?

Började i samma veva att prenumerera på Dagens Nyheter och det var väl därifrån som jag fick tips vad gäller filmer. Minns inte om jag tittade på Filmkrönikan på teve…

Hur gick du sedan vidare därifrån till att få ta del av de filmerna?

Blev man intresserad av en film som nyss hade haft premiär i Stockholm var det endast att hoppas att den skulle nå landsorten och Växjö i sinom tid. Vad gällde äldre klassiker så tillgodosåg Filmklubben i Växjö att gamla pärlor visades. MItt första besök där var tillsammans med min bäste kompis och gällde Fassbinders ”Bolwiesser”, som vi hade hjärtligt roligt åt. Inte minst det faktum att filmen var så ”annorlunda” mot det vi ditintills hade sett fäste vi oss vid, samtidigt skall erkännas att vi garvade mycket åt det som vi anade var det ”konstnärliga” i filmen.

När började du studera filmvetenskap?
Varför bestämde du dig för att gå vidare och bli lärare/forskare?

Jag började plugga Filmvetenskap först när jag var 30 år gammal. Efter grundkursen tog jag dock något års uppehåll, därefter körde jag hela racet, som slutade med disputation 2003. Tidigare hade jag läst flera ämnen vid universitetet medan jag idrottade på heltid, bland annat litteraturvetenskap och konstvetenskap. Film var ett snäpp vassare tyckte jag då eftersom den kunde inordna de övriga konstarterna på olika sätt.

Utan att gå in för mycket i detta moraliskt ifrågasatta ämne vill jag ändå fråga hur du ser på dagens nedladdning av film utifrån din roll som filmvetenskapslärare. Hur tror du nedladdning har det påverkat dina föreläsningar och elever? Hur har det påverkat ditt eget intresse?

Jag är nästan helt oinsatt i nedladdningsfrågan. Dock vet jag att de flesta filmer går att skaffa via nedladdning, så jag förstår att det underlättar givetvis för studenter som missar de ordinarie filmförevisningarna på kursen. Samtidigt kan jag inte annat än förvånas över hur lättvidnigt vissa delar av samhället ställer sig över de lagar och regler som gäller för upphovsrätten…

Är dagens filmstudenter latare än förr?

Den frågan passar jag eftersom den går att diskutera utifrån en rad olika infallsvinklar, vilka i sin tur ger olika svar… Tar dock gärna den diskussionen med er alla när vi träffas igen under idrottskursen…

Lycka till med din och kompisarnas filmblogg…jag kikade på den och blev verkligen imponerad…

Varma hälsningar

Mats

Tack Mats!

Främjandet av en redan död

Detta är ett meddelande till alla filmfanatiker av den lite vassare skolan som inte känner tyngd i att måsta se bortom hemmabion eller den lokala biografen när det kommer till mysiga filmupplevelser. Lite så. Men främst vänder jag mig nog till alla skräckfantaster där ute som inte har något speciellt inplanerat den sista av oktoberdagar. Då anordnar nämligen Uppsala Filmstudio en Skräckfilmsnatt på Slottsbiografen och kommer att erbjuda en mycket intressant och läbbig gottapåse av blod och skärsår.

Bland annat så kommer filmkonnäsören och stumfilmspianisten Edward von Past berätta historier, spela passande musik samt visa gamla klassiska skräckisar.

Filmstudion själva utlovar en melange av skräck från 20-talet och framåt samt sådant man aldrig ens sett eller hört talas om förut. Programmet hålls fortfarande hemligt, men kommer enligt egen utsago att presenteras på ett unikt och stämningsfullt sätt.

”Slottsbiografen i Uppsala byggdes som stumfilmsbiograf. Nu är den en av mycket få biografer som behållit sin ursprungliga utformning. Därför är det extra roligt när biografen används för stumfilmsvisningar med levande musik.”

Tyvärr (och detta är verkligen ett oerhört smärtsamt och seriöst tyvärr) så kan jag själv inte närvara, då jag är stationerad här i Skåne, men hoppas att helst någon av mina gemene Druvor inser vikten av att ånjuta alternativ filmvisning.

Skräckfilmsnatten är den 31/10 kl. 19 – 24 och biljett för en helkväll kostar typ 75 ynka spänn. Det sker på Nedre Slottsgatan 6 i Uppsala. Mer info finnes på www.slottsbio.com

Detta inlägg må lukta reklam långan väg men jag är endast ute efter att främja lokala filmgalningars ärliga vilja att helt enkelt bara visa lite film och inte låta SF infektera sig igenom det vi alla håller kär.

Greenaway och filmens undergång

I mörk kavaj och mörk skjorta lunkar han lagom fort men mycket bestämt fram mot scenen. Han tar micken från en tafflig introduktör och till skillnad från gårdagens förvirrade och tråkigt koncisa Aja förklarar han på ett oerhört proffsigt sätt varför vi bör sitta här i dag och vad vi ska se söka efter i filmen. Det är introduktionsbabbel till Peter Greenaways film ’Nightwatching’, om den holländske konstnären Rembrandts kända tavla The Night Watcher, om lönnmord och avskum inom Amsterdams milis. Han berättar att han under 12 år bott i Amsterdam och älskar landet, dess folk och historia. Han berättar att holländarna är ett ledande land inom mångt och mycket och att den traditionella filmens framtid tåls att sia i landets biostatitstik.

Efter att sluttextens sista ord svept förbi och den elaborerade belysningen så småningom återkommit tar han återigen micken för vad som initialt tros bli ett kortare Q&A om hans porträtt av den holländske konstnären. Men detta visar sig dock ack så fel. Vad som följer är istället 90 minuter propaganda om varför filmen, och främst fenomenet bio, är död, samt ett hånande och sublimt idiotförklarande av publiken, som bör ses som korkade får.

I Holland går i snitt varje person en gång på bio vartannat år. En hemsk utveckling i relation till hur det en gång varit. Och han påstår att holländarna är först i utvecklingskurvan: Först sker det i Holland, sen i Europa, sen i övriga världen. Han nämner att ny teknik, mobilkameror och avatarcommunities på internet förändrar synen på vad film är och kommer att fortsätta att göra att det tills den gamla goda, traditionella, upphör att existera. I Japan har 90 % av laptopgenerationen (ett ytterst yuppieaktigt uttryck enligt mig) användare och tillika alternativa liv i fejkvärlden Second Life, som till en viss mån, under en viss tidsrymd varje dygn, gör ditt riktiga liv sekundärt. Och detta är bara början enligt honom.

Greenaway är hänsynslös i sitt agerande som profet och förklarar att talfilmen kommer att dö lika snabbt som stumfilmen, att biografer och liknande kommer att stå tomma inom några år och att makten kommer att ligga i filmtittarens händer istället för i, som fram tills nu, filmskaparens. Interaktion och tänkande scenarion står på tapeten, och det känns dessutom väldigt paradoxalt och idiotiskt att folk fortfarande går på bio när var och varannan människa redan har något liknande i sitt vardagsrum.

Han ber till folk att utmana honom, provocera honom, motsäga honom – put up a fight! Och folk försöker, genom att försiktigt räcka upp handen och förklara att filmen kan ”ses som en flykt ifrån vardagen”, ”ett mer spännande sätt att vila på”, ”att det är ganska skönt att dagens film är förutsägbar, ”att det måste finnas utrymme för klassiska uttrycksformer”, ”att teknik sakta men säkert konstant förnyar och förändrar filmen i sig”, ”att man ej bör betrakta stumfilm som död, utan hellre se det som att den utvecklades till talfilm”… bla bla bla. Varpå Greenaway tar vartenda av dessa utlägg och påståenden, slänger dem på golvet och stampar på dem i form av en vass motreplik, kallar den andre parten i dialogen indirekt för idiot, och fortsätter med sin mörka, halvrossliga brittstämma att förutspå stora, tomma, teatraliska lokaler, världen över inom ett decennium eller två.

Någon kille i svart, stripigt hår och nördskägg läspar sig fram på knaklig engelska och försöker försona oss (allmänheten) med denna bitterljuva filmskapare. Det går inte. Han hånskrattar efter varje uttalande, varje svar på fråga, och varje profetia. Man måste bara älska honom.

Tankar och reflektioner över den nyss sedda filmen läggs åt sidan. De är inte viktiga. Det är ju bara en film. Istället får vi följa en konstnärs ärliga resa genom hur han som konststuderande, till slut hamnade inom film, och nu en gång för alla försöker förinta den för att återigen kunna ägna sig åt konsten. Greenaway är slukad av filmen, mot sin egen vilja. Och i ett desperat försök att rigga manipulerande ljuseffekter på kända konstverk i museer världen över så står han återigen med vatten upp till knäna, efter att ha gjort en film om en av hans favoritkonstnärer, en som vägrade, trots att allting stod på spel, att sälja sin integritet och ge efter för massorna.

Filmkorsord på fackspråk

Berta Johnsson, 84, docent i amatörkorsord sägs ha designat detta åt januarinumret av Ångermanland Boskapsnytt. Rätt svar med motivering på fråga två belönas med valfri sittplats vid nästa Druva.

IT'S A REMAKE THING

Det är något visst med remakes. Att ta en existerande film och sedan spela in den på nytt. Det kan låta konstigt och ja-a, lite konstigt är det. Visst, tiden för med sig nya tekniker; Svartvitt blir till färg, kulisser till CGI, tyghundar till elittränade Fassbinderschäfrar, men vem vill se detta nyskapande? – Jo Du.

Det är inte långt kvar till Bruckheimer & CO. tar fram salongsgeväret och gör om Hitchcock’s Fåglarna. Detta är självklart hemskt i sig, men det värsta är att Naomi ”oh im so scared!” fucking Watts ska medverka. Denna remakens drottning (dödgrävare) från filmer som King Kong, The Ring och nu senast Funny Games ska alltså ta upp sin spade, gräva upp Hitchcock och spotta han i ansiktet genom att dra sin one and only King-Kong-min.

Mina reaktioner kom efter att ha sett Michael Haneke’s remake på Funny Games som han först gjorde 1997. Förutom Naomi Watts bleka skådespel (i jämförelse med Susanne Lothar) har vissa andra detaljer anpassats.

1) Tyska, orginalfilmens språk har förenklats ner till engelska.
2) Schäfern Rolfi har förvandlats till en golden retriever med namnet ”Lucky”
3) Rallyljuden från tv’n är nu Nascarljud.
4) Lothars üblich kropp har ersatts med Watts amerikanisch ideale

Filmen har i övrigt exakt samma plot, samma dialoger och snarlik mise-en-scene, men något saknas i den nyare versionen. Efter att ha sett filmerna rakt efter varandra hör man en klar skillnad i dialogtempot. Även om Michael Pitt gör rollen som ”Paul” väldigt bra når han inte upp till Arno Frisch. Det psykotiska, rent hypnotiska finns i rytmen, i ögonen, i hela hans kroppspråk. Det är just samspelet mellan ”Paul” och ”Peter” tillika familjen som känns mer gripande i orginalfilmen. Lite mer Tyskland, lite mindre Amerika. Detta kan summera remaken, amerikaniseringen, Naomi Watts.

Självklart ser man en remake ur en viss kritisk aspekt, ”Det var bättre förr” och så vidare, men lika självklart (?) finns det remakes som gjorts sig bättre än sin föregångare (inga exempel nämns). Teknikens förutsättningar kan även de föra med sig goda resultat (inga exempel nämns).

Man kan fråga sig varför Haneke gjort en nyinspelning. Motiv pengar känns fel, någon ”ny teknik” har inte anammas. Kanske ville han bara nå ut till en bredare publik, men det låter å andra sidan konstigt. Imdb to the rescue?

Nu kan jag låta som det prettosvin jag försöker vara, men om ni ska se Funny Games, se då den första, den tyska, den utan Naomi Watts. Välkomnar diskussion/dispyt.

Quote the raven: låt bli min värdighet!

Jag kan förvisso bara spekulera i att tusentals mer eller mindre begåvade människor där ute går omkring och funderar på hur en eventuell film om Ingmar Bergman skulle kunna te sig. Hundratals utav dessa har säkert redan börjar skriva på en historia, och av dessa är det förmodligen minst ett dussin som börjar ringa runt, dra i trådar och skapa nätverk. Industrins baksida. Exploatering av någons liv och berättelse. Visst, idén i sig är det ingenting fel på, den är snarare helt naturlig. Men sättet denna svarta sörja av girighet och olika skalor av begär slingrar sig genom filmvärlden (och i viss mån alla andra världar för den delen) påminner mest om när man kräkandes hänger med halva huvudet i toalettstolen och samtidigt spolar.

Det har säkert inte undgått någon vid detta laget att Sylvester ”Sly”, ”Den italienska hingsten” Stallone har tagit på sig det ärofyllda uppdraget att hedra en av tidernas mest intressanta människor, den bittermörka bostonpoeten Edgar Allen Poe. Filmen har tagit sig det basala namnet Poe och Sylvester, som inte bara ska regissera spektaklet, har även skrivit manuset, och sade i en intervju för länge, länge sedan: ”I’ll make it about the genius of Poe, and not about the reality. About his spirit. Who wants the caustic realities of real life when fantasy is so much better?” – Är det bara jag som är måttligt förvirrad och extremt nervös?

En tolkning av någon utav Poes berättelser i all ära, men nu hoppas jag mest att jag inte får uppleva ytterligare en brutal slakt där fettet och det goda slängs som mat till grisarna och man endast tar vara på skinn och ben.

Det finns dock en hel del andra frågor man gärna vill ha svar på, som vem som ska spela den mörke Edgar? Ja, rykten säger att Sly jagat och stämt möten med självaste Viggo Mortensen, ett intressant om ändå något underligt val. För er som har en mental bild på hur dessa båda herrar ser ut är det väl ändå inte helt osannolikt att det skulle fungera. Men kan man verkligen förnimma sig Aragon – son of Arathorn som den spinkiga författaren som vid 25-årsåldern gifter sig med sin 13-åriga kusin Virginia? Enligt andra källor är det dock redan klart att Robert Downey Jr blir den som ska axla ansvaret, ett enligt mig klokare val i denna märkliga soppa. Dessa rykten för dock ligga och gro ett tag innan jag orkar applicera någon större energi på dem.

Det hela slutar dock inte här. Nejdå, jag har allt sparat det kanske bästa till sist. Vad som kan te sig som världens normalaste företeelse i gemene hus drabbar dock filmdruvan och dess trotjänare på en helt annan dimension. Produktionsbolaget som äger rättigheterna till filmen är inget annat än Nu Image Films – genierna bakom kultfilmer som Shark Attack 3, Alien vs. Alien, Shark in Venice, Mega Snake, Hammerhead: Shark Frenzy, Terminator Woman, och givetvis många, många fler. Visst, Nu Image Films är lite utav ett favoritproduktionsbolag hos många jag känner, och kommer alltid att ha en stor plats i var druvas hjärta, men att det tillsammans med Sylvester och Viggo porträtterar ett oslagbart mästerverk som inte får självaste Edgar and vända sig i graven och ångra hela hans knäppa livsöde och skräckkarriär, känns tyvärr nästan sjukt långt borta. Så återigen inser jag dessvärre att ännu en brutal slakt är intet långt borta. Tyvärr.

Nanook not Koonan

Konsten att skriva filmuppsatser på ren coca-cola vill ingen lära sig. Man låter sig invänta fristens sista timmar för att tillsist totalförstöra hjärnan. När man sedan klockan 07:59 bestämmer sig för att ”blogga” om film, säg då har man nåt botten.

Nåväl.

Det skulle ta fyra år innan jag föddes, åtta innan muren föll och nio innan jag grät. Som ni säkert förstår talar jag om Das Boot – Wolfgang Petersens kanske enda bra film (ok, air force one). Bland kompisar har jag alltid sagt att detta är min favoritfilm. Den film jag först grät till, den vi alltid skulle hyra. Nu på sistone har jag börjat fundera. Jag minns att jag grät till en slutscen, en begravning, men existerar ens den scenen i filmen? Vad jag vet är att låten av U96 var en favorit under barnaår, men det var väl allas?

Jag är rädd. Har jag ens sett Das Boot? Jag kan inte erinra mig gjort det, någonsin.

Om någon Petersenfan läser detta, hjälp mig minnas!