Våren är här vilket innebär ett maniskt skrivande av c-uppsats för mig, som jag valt ska belysa 3D-filmens uppbyggnad. Ämnet, som är satt från ovan, heter ”Rörliga bilder, nya arenor” och trots att 3D-tekniken funnits länge, har den nu utvecklats enormt och känns som en ny och aktuell arena.
Till detta kommer jag att ha filmen Journey to the Center of the Earth som utgångspunkt i mitt analyserande. Ja, det är en rejäl skitfilm, men jag kommer ju inte skriva en aftonbladet-recension. Jag kommer angripa den med kognitiv filmteori (hur filmen är uppbygd) samt ur psykoanalytisk filmteori (åskådarens reaktioner och affekt). Jag vill helt enkelt ta reda på hur man redan på ett tidigt stadie arbetat med en film som denna (som är producerad enbart för denna nya 3D-teknik, vi kommer till den senare) för att få ut den maximala 3D-upplevelsen, och hur åskådaren både fysiskt och psykiskt reagerar på detta.
Jag kommer under den närmaste månaden läsa mycket inom detta ämne och vill därför dela med mig lite av den information jag får ta del av.
Vi kan börja så långt tillbaka som i slutet av 1400-talet då en viss Leonardo da Vinci, efter att ha ritat modellen för ett flygplan, gnällde över att ett ritat flygplan aldrig kan visa samma befrielse som ett solid objekt.
”Painters often despair of being able to imitate Nature, from observing, that their pictures have not the same relief, not the same life, as natural objects have in a looking-glass, though they both appear upon a plain surface”.
Därför föreslog han att hela världen skulle börja blunda med ena ögat, för att allt djupseende skulle avmattas och hans ritade modeller skulle se lika levande ut som allt annat. Detta var såklart bara ett blygsamt, halvallvarligt, skämt. Hur som haver, så har han ju självklart en poäng. Denna poäng skulle en mr. Charles Wheatstone 400 år senare börja experimentera med.
Charles Wheatstone uppfann den första illusionen av den tredje dimensionen med sin ”Reflecting Stereoscope”. (Stereoscope härstammar från grekiskan där orden ”skopion” och ”stereo” slagits samman och betyder ”to see, solid”.)
Denna modell grundades på att två bilder vid sidan av varsin spegel skulle utgöra ett tredimensionellt djup. Ungefär såhär:
Wheatstone var mycket nöjd över sin upptäckt och fick i sin tur mycket uppmärksamhet. Det var en fröjd att kunna uppleva en illusion av det man upplever i verkligheten, dagligen.
Två män kom att förkrossa den stackars Wheatstones ambitioner. Matematikern Mr. Elliot och (kaleidoscope-uppfinnaren) Sir David Brewster, som båda hävdade att spegelmetoden var en omväg. Mr. Elliot skrev en artikel om att stereoskopen inte är någons uppfinning, utan något som alla, som kan en gnutta om mänskligt seende, kan åstadkomma. Därför byggde han enkelt en liten trälåda som han kallade ”an instrument for uniting two dissimilar pictures.”, och ritade på ett vanligt papper två bilder som skiljde sig litegrann från varandra. Dessa två bilder stoppades in i lådan, bredvid varandra, och genom två hål tittade man med ena ögat på ena bilden, och andra ögat på den andra bilden. Voila, plötsligt uppstod ett djup när de båda bilderna förenades.
Mr. Elliot brydde sig inte om att ta någon slags patent för sin uppfinning, det hela hade varit för enkelt för honom. Sir. David Brewster var dock imponerad och i samband med fotografiets utveckling, sökte han utveckla stereoskopin. Han började fotografera objekt med två kameror vars linser var omkring 5 centimeter ifrån varandra (likt ögonen), och dessa bilder stoppade man sedan in i Elliots trälåda, som Brewster även utvecklat med ”magnifying lenses to fuse stereo daguerreotype pictures taken with lateral shift of the camera between exposures” (Acke?).
Detta blev en enorm succé och lådan, som numera kallades ”The Lenticular Stereoscope” såldes till överklassen och en uppsjö av stereoskopiska bilder spreds likt heroin.
Och vad uppstår då? Missbruk, såklart.
En man vid namn Oliver Wendell Holmes kom snart att kallas ”The Poet of Stereo” då han var otroligt, nästan övermänskligt, fascinerad av dessa stereoskopiska bilder.
”The first effect of looking at a good photograph through the stereoscope, is a suprise such as no painting ever produced. The mind feels its way into the very depths of the picture.”
Han var både lärare, kirurg och lektor men kastade bort allt i stereoskopins magiska värld. Han praktiskt taget bodde i denna trälåda, med undantag då han skrev poesi om sina upplevelser. Det har rapporterats att Holmes år 1869 hade över 1000 st ”stereo cards” i sin personliga samling, och troligen många, många fler än så år 1894 då han dog. Det skrivs inte rakt ut i min bok (Stereoscopic Cinema and the Origins of 3-D Film), men det är underförstått att han faktiskt dog av en stereoskopisk överdos.
”Oh, infinite volumes of poems that I treasure in this small library of glass and pasteboard! I creep over the vast features of Ramses… I pass, in a moment, from the banks of the Charles to the ford of the Jordan, and leave my outward frame in the arm-chair at my table, while in spirit I am looking down upon Jerusalem from the Mount of Olives.”
Med denna upplevelse avslutades The Poet of Stereo”s liv.
Så kan det gå. Om du bestämmer dig för att gå och se Monsters vs. Aliens som nu går på SF, så passa dig för att inte bli beroende. (Ingen forskning angående en potentiell skadlig inverkan av 3D-film på åskådaren har någonsin gjorts.)
På återseende!
