Idioter

Tanken vara att detta endast skulle figurera som en kort notis. Men efter ett tag insåg jag hur irriterad jag faktiskt är, och ska härmed försöka redogöra lite för vad denna irritation grundar sig i.

Det är nämligen en del saker jag inte alls förstår. Jag försöker begripa, men det går inte. Alltså har jag missat något? Eller är allting så skevt som det faktiskt verkar?

1.

Varför laddar folk ner film?

Svar (generaliserat): för att det finns där, är gratis, smidigt och enkelt.

Varför köper folk film?

Svar (generaliserat): för att man har fattat ett så pass starkt tycke för en viss film att man gärna äger den fysiskt så att man kan se om den, få så hög kvalitet som möjligt, samt få ta del i alla de gobitar som extramaterialet har att erbjuda.

2.

Vad är så speciellt med blu-ray då kan man undra? För inte är väl folk villiga att betala hutlösa summor pengar för samma film, samt även måste uppgradera sina filmspelarapparat, bara för att få snäppet vassare bild och ljud? Det kan inte vara så banalt. Majoriteten måste sträva efter något mer. Något speciellt.

För mig exempelvis handlade uppgraderingen till blu-ray sekundärt om kvalitetsökning, och primärt om de nya dimensioner man lovordade det kringliggande extramaterialet. Man skulle lägga ner stor energi på högkvalitativt smågodis för fansen. Ge oss något extra. Något värt pengarna. Och något som en piratebaysökning inte skulle generera. Det skulle även gömma sig fler s.k. påskägg som inbitna nördar skulle kunna ägna dyrbar tid åt att leta, och sedan eventuellt blogga om. Det var även snack om att skapa interaktiva, nätverks/forumliknande funktioner i extramaterialet, vilket möjliggörs eftersom att de flesta blu-ray-spelare går att hooka upp till nätet. Genom detta var det tänkt att det skulle erbjudas uppdaterat extramaterial, som, nästa gång du sätter i skivan i spelaren, resulterar i att det ploppar fram en ruta som lyder typ: ”det finns nytt extramaterial tillgängligt – vill du titta på det?”. Typ. Grymt fränt. Men det var även snack om att annordna livechatt med exempelvis regissörer och skådisar via otroligt fina och nördiga blu-ray-forum. Man skulle då genom sin spelare och inköpta film kunna sitta och chatta med diverse intressanta personligheter från en produktion. The Dark Knight skulle bland annat köra detta. Men vad fasen hände med det? Jaja, hursomhelst. Vi är förmodligen i något slags förstadie och kan väl som vanligt inte vänta oss för mycket förrän på väldigt, väldigt länge.

Men skjuter filmdistributionsbranschen inte sig själv lite i foten här? För tanken är väl att fånga, trollbinda, och vinna tillbaks den köpande publiken (konsumenten)? Och om tekniken och möjligheterna finns – kör så det ryker då!

Detta inlägg är sprunget ur att jag i förrgår köpte ”Låt den rätte komma in”. På blu-ray. För 249 spänn.

Extramaterial: (1) kommentatorspår, (2) bildspel, (3) trailers.

Que?

Inte nog med det så finner jag framsidan extra underhållande/förlöjligande. Där finnes nämligen en påklistrad lapp som lyder:

”BONUS: DVD-FILMEN PÅ KÖPET!”

Förklara nu – varför i hela… skulle jag vilja ha dvd-filmen, när jag lagt dyra pengar på att uppgradera mig själv till blu-ray-snubbe? Det sista jag vill se, äga, hålla i, betala för, är väl en jävla dvd-skiva?! Sänk priset istället, och behåll sunk-dvd’n.

Men åter till stycket några rader ovanför. Varför vill Sandrews att jag betalar 100kr mer för blu-ray-versionen? Är det den braiga kvaliteten jag söker? Nja, det trodde i varje fall inte jag. Nåja, antar att Sandrews vet bättre om mina preferenser än jag själv.

(Jag skulle ha laddat ner skiten istället)

Grejen är i varje fall den att ingen bry sig om manusförfattaren till ”Reine och Mimi i fjällen!” (kom på i efterhand att det är Hans Rosenfeldt) blir ledsen i ögat över eventuell förlorad inkomst. Folk är egoister, både de som gör filmen samt de som ser filmen. Det gäller att kompromissa och mötas halvvägs. Ge mig vad jag vill ha, vad jag är beredd att betala för, så kommer jag mer nöje att köpa mer film än vad jag gör idag.

Satsa, gör bra, möt efterfrågan, snarare än att skriva newsmillsinlägg om hur hemskt det är att sno film, och hur fan skulle det kännas om Stefan Sauk kom och tog din cykel eller gräsklippare.

(Usch)

För problemet ligger inte i att jag vägrar att betala 249 kronor för en film och för att jag tycker att det är för dyrt (även jag tycker att det är ruskigt dyrt). Utan problemet ligger i att jag inte tycker att det är värt det. Att jag inte gillar det jag får. Jag gillar inte tanken att betala 249 kronor för något jag kan ladda ner från piratbay – bara för att få kommentatorspår, trailers och bildspel som tack.

Det ska ju dock strykas under att detta inte gäller alla filmer, och alla distributionsbolag. Tvärtom. Tar vi Batman Begins och The Dark Knight som exemepel så var tilläggen en fröjd att frossa i. Och eftersom jag sett filmerna flera gånger tidigare så kändes det snarare som att jag köpt extramaterialet, och fick filmerna på köpet. Den idén kittlar lite. Den tilltalar mig. För den främjar ens intresse på ett helt annat sätt.

Men låt mig åtminstone tycka att det är välinvesterade 249 kronor, så kommer jag banne mig att betala det. Och nej, det handlar inte om att ge mig en jävla 2:a på kungsholmen eller en ny båt. Snarare är det hela mer symboliskt. Ge mig något som visar att ni lagt ner lite tid, engagemang, vilja och kreativitet bakom det ni skapat.

Och kanske framförallt: sluta ge mig trailers på den film jag nu ska se!

Jul i februari – Eva Svendenius om faktorer i SF Films premiärpolitik

Detta har hänt: För ungefär två veckor sedan ställde jag några frågor till Helena Stenberg på SF Film om varför den svenska premiären för julfilmen ”Borta bäst, Hemma värst” inte gick upp på svenska biografer förrän i slutet av februari. Jag framförde också en mer allmän förfrågan om SF Films premiärpolitik för utländska filmer (som jag uppfattade som aningen förvirrande). Helena svarade, men ville också att jag skulle prata med hennes chef Eva Svendenius för en grundligare genomgång av SF Films distributionspolicy. Jag fick kontakt med Eva och kunde under två telefonsamtal intervjua henne för Filmdruvan:

Eva Svendenius, chef för biografdistributionen på SF Film, inleder med att prata om Borta bäst, hemma värst, filmen som satte igång den här serien av inlägg.  Eva Svendenius förklaring lutar åt samma håll som Helena Stenbergs. SF Film har haft ett löpande avtal med filmbolaget New Line, vilket ger distributionsrättigheter på filmerna i Sverige, både på bio och DVD. Hon såg Borta bäst, hemma värst i november 2008, efter det tog man beslutet att filmen som då marknadsfördes i andra länder som Four Christmases inte skulle kunna gå upp Sverige förrän februari. Detta var till största delen beroende av platsbrist på de svenska biofgraferna. New Line erbjöd även ett kampanjmaterial som möjliggjorde en modifierad presentation där filmen kunde marknadsföras som mer ”icke-julig”. Detta exemplifieras med bytet av namn och pressbilder utan jultomtar i bakgrunden. Eva säger att hon gärna ville visa filmen under jultiden, men att det helt enkelt inte var möjligt.

När det kommer till en mer generell överblick på distributionspolicyn och den ibland stora tidsskillnaden mellan urpremiär och svensk premiär, beror det mer på hur mycket man måste ”jobba” med filmen innan man sätter upp den. Med ”jobba” menas hur mycket man måste sälja in filmen för att tillräckligt med folk skall hitta till biograferna. Här tas årets Oscarsvinnare Slumdog Millionaire och 2000-talets megablockbustertrilogi – Sagan om Ringen som två diametralt motsatta exempel. Den svenska premiären på Slumdog kunde vänta några månader, då SF Film ansåg att detta var en film man behövde sälja in hos publiken. Att den nominerades och vann en hel del priser på Oscarsgalan spelar in som en del av detta. Sagan om Ringenfilmerna var, å andra sidan, tydligen redan såpass självskriven i den svenska biopublikens medvetande att man kunde följa filmbolagets önskemål att lansera den som en världspremiär. Det svenska premiärdatumet för The Fellowship of the Ring var tillsammans 17 andra länder med i ”första kullen ut”, däribland Frankrike, Tyskland och USA.

En annan faktor som räknas in i premiärdatumspolitiken är nedladdningen. Det första resonemanget till hands i detta fall ter sig logiskt; Ju längre tidspann mellan en films urpremiär (och dess eventuella uppdykande på någon nedladdningssida) och dess svenska premiär, ju färre biobesökare. I allmänhet kör Eva Svendenius och SF Film på linjen att stora actionfilmer (typ The Dark Knight) och ungdomsfilmer (typ High School Musical 3) löper störst risk att laddas ned och resultera i uteblivna biobesök. I riskzonen just nu befinner sig till exempel Zac Efrons nya film 17 Again, som därför kommer få sin svenska premiär samtidigt som den i USA. Filmer som Milk och Slumdog Millionaire, räknas till kategorin ”kvalitetsfilm”, här räknar man med en vuxnare publik och därför behöver man längre tid för att marknadsföra den. Att dessa två filmer funnits för nedladdning på nätet flera veckor innan deras svenska premiär, beräknas alltså inte göra lika stor skada på besökarsiffrorna, även om Eva Svendenius understryker att ”all nedladdning är jättetråkigt för oss”.

I justitiedepartementets utredning ”Film och Musik på Internet” från 2007 skriver Cecilia Renfors om nedladdares biovanor, med underlag av en rapport utförd av SOM-institutet. Hon framhåller att ”det övergripande resultatet är att de som laddar ned film från Internet också går mer på bio”. Med detta i bakhuvudet, frågar jag om det inte t.o.m kan vara så att biljettförsäljningen kan gynnas av att ”kvalitetsfilmer” som Slumdog och Milk finns för nedladdning innan dess svenska premiär, exempelvis för att skapa hajp på välbesökta bloggar. Men att nedladdning skulle ha några positiva effekter på biobiljettförsäljningen tror inte Eva Svendenius och SF Film. Underlag för denna uppfattning kommer från en undersökning man beställt av företaget Mediamätning Skandinavien (MMS).

Filmdruvan tackar både Eva Svendenius och Helena Stenberg för att de tog sig tid för att lära oss lite mer om SF Films premiärpolitik. Vi hoppas också att vi givit våra läsare en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning kring spelet bakom premiärkulisserna hos nordens ledande filmdistributör .

"Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig?"

Vi fortsätter med roliga citat från IPRED-debatten. I denna artikel från Newsmill kallar Björn Ulvaeus sina livslånga fans för snyltare. Något som numera verkar ha blivit kutym för stora kändisar.

Hans korta, sammanbitna formuleringar påminner om pratbubblorna från en besudlad Joakim von Anka, och argumenten leder som vanligt inte till något nytt.

Här är även en lista över ABBA’s alla ”Best Of”- och ”Greatest Hits”-kompilationer som sammantaget betalat alla utgifter Björn någonsin haft, och som komma skall.

"Är det sådana som ni som ska genomföra Ipredlagen!"

Apropå Nisses fina inlägg om Stefan Sauk och haltande liknelser i fildelningsdebatten, kommer här ett citat saxat från DNs rapportering av PirateBay-bayrättegången. Roger Wallis, KTH:s professor emeritus i multimedia, tröttnar på åklagarsidans ovidkommande frågor och utbrister:

- Är detta det bästa ni har att komma med, är det sådana som ni som ska genomföra Ipredlagen!