Idioter

Tanken vara att detta endast skulle figurera som en kort notis. Men efter ett tag insåg jag hur irriterad jag faktiskt är, och ska härmed försöka redogöra lite för vad denna irritation grundar sig i.

Det är nämligen en del saker jag inte alls förstår. Jag försöker begripa, men det går inte. Alltså har jag missat något? Eller är allting så skevt som det faktiskt verkar?

1.

Varför laddar folk ner film?

Svar (generaliserat): för att det finns där, är gratis, smidigt och enkelt.

Varför köper folk film?

Svar (generaliserat): för att man har fattat ett så pass starkt tycke för en viss film att man gärna äger den fysiskt så att man kan se om den, få så hög kvalitet som möjligt, samt få ta del i alla de gobitar som extramaterialet har att erbjuda.

2.

Vad är så speciellt med blu-ray då kan man undra? För inte är väl folk villiga att betala hutlösa summor pengar för samma film, samt även måste uppgradera sina filmspelarapparat, bara för att få snäppet vassare bild och ljud? Det kan inte vara så banalt. Majoriteten måste sträva efter något mer. Något speciellt.

För mig exempelvis handlade uppgraderingen till blu-ray sekundärt om kvalitetsökning, och primärt om de nya dimensioner man lovordade det kringliggande extramaterialet. Man skulle lägga ner stor energi på högkvalitativt smågodis för fansen. Ge oss något extra. Något värt pengarna. Och något som en piratebaysökning inte skulle generera. Det skulle även gömma sig fler s.k. påskägg som inbitna nördar skulle kunna ägna dyrbar tid åt att leta, och sedan eventuellt blogga om. Det var även snack om att skapa interaktiva, nätverks/forumliknande funktioner i extramaterialet, vilket möjliggörs eftersom att de flesta blu-ray-spelare går att hooka upp till nätet. Genom detta var det tänkt att det skulle erbjudas uppdaterat extramaterial, som, nästa gång du sätter i skivan i spelaren, resulterar i att det ploppar fram en ruta som lyder typ: ”det finns nytt extramaterial tillgängligt – vill du titta på det?”. Typ. Grymt fränt. Men det var även snack om att annordna livechatt med exempelvis regissörer och skådisar via otroligt fina och nördiga blu-ray-forum. Man skulle då genom sin spelare och inköpta film kunna sitta och chatta med diverse intressanta personligheter från en produktion. The Dark Knight skulle bland annat köra detta. Men vad fasen hände med det? Jaja, hursomhelst. Vi är förmodligen i något slags förstadie och kan väl som vanligt inte vänta oss för mycket förrän på väldigt, väldigt länge.

Men skjuter filmdistributionsbranschen inte sig själv lite i foten här? För tanken är väl att fånga, trollbinda, och vinna tillbaks den köpande publiken (konsumenten)? Och om tekniken och möjligheterna finns – kör så det ryker då!

Detta inlägg är sprunget ur att jag i förrgår köpte ”Låt den rätte komma in”. På blu-ray. För 249 spänn.

Extramaterial: (1) kommentatorspår, (2) bildspel, (3) trailers.

Que?

Inte nog med det så finner jag framsidan extra underhållande/förlöjligande. Där finnes nämligen en påklistrad lapp som lyder:

”BONUS: DVD-FILMEN PÅ KÖPET!”

Förklara nu – varför i hela… skulle jag vilja ha dvd-filmen, när jag lagt dyra pengar på att uppgradera mig själv till blu-ray-snubbe? Det sista jag vill se, äga, hålla i, betala för, är väl en jävla dvd-skiva?! Sänk priset istället, och behåll sunk-dvd’n.

Men åter till stycket några rader ovanför. Varför vill Sandrews att jag betalar 100kr mer för blu-ray-versionen? Är det den braiga kvaliteten jag söker? Nja, det trodde i varje fall inte jag. Nåja, antar att Sandrews vet bättre om mina preferenser än jag själv.

(Jag skulle ha laddat ner skiten istället)

Grejen är i varje fall den att ingen bry sig om manusförfattaren till ”Reine och Mimi i fjällen!” (kom på i efterhand att det är Hans Rosenfeldt) blir ledsen i ögat över eventuell förlorad inkomst. Folk är egoister, både de som gör filmen samt de som ser filmen. Det gäller att kompromissa och mötas halvvägs. Ge mig vad jag vill ha, vad jag är beredd att betala för, så kommer jag mer nöje att köpa mer film än vad jag gör idag.

Satsa, gör bra, möt efterfrågan, snarare än att skriva newsmillsinlägg om hur hemskt det är att sno film, och hur fan skulle det kännas om Stefan Sauk kom och tog din cykel eller gräsklippare.

(Usch)

För problemet ligger inte i att jag vägrar att betala 249 kronor för en film och för att jag tycker att det är för dyrt (även jag tycker att det är ruskigt dyrt). Utan problemet ligger i att jag inte tycker att det är värt det. Att jag inte gillar det jag får. Jag gillar inte tanken att betala 249 kronor för något jag kan ladda ner från piratbay – bara för att få kommentatorspår, trailers och bildspel som tack.

Det ska ju dock strykas under att detta inte gäller alla filmer, och alla distributionsbolag. Tvärtom. Tar vi Batman Begins och The Dark Knight som exemepel så var tilläggen en fröjd att frossa i. Och eftersom jag sett filmerna flera gånger tidigare så kändes det snarare som att jag köpt extramaterialet, och fick filmerna på köpet. Den idén kittlar lite. Den tilltalar mig. För den främjar ens intresse på ett helt annat sätt.

Men låt mig åtminstone tycka att det är välinvesterade 249 kronor, så kommer jag banne mig att betala det. Och nej, det handlar inte om att ge mig en jävla 2:a på kungsholmen eller en ny båt. Snarare är det hela mer symboliskt. Ge mig något som visar att ni lagt ner lite tid, engagemang, vilja och kreativitet bakom det ni skapat.

Och kanske framförallt: sluta ge mig trailers på den film jag nu ska se!

Stefan Sauk

Ipred-debatten som var otroligt het i höstas svalnade något i väntan på politkernas ställningstagande, men också för att media fick en nya godisgrotta i form av Pirate Bay-åtalet. Det har dock inte gått en dag sedan den 8:e December 2008, som jag inte tänkt på denna man som helt otippat, likväl helt oförberett, slirade in i debatten och för några dagar blev medias guldgosse.

Hans namn är Stefan Sauk, skådespelare, och han skrev en 2.203 ord lång artikel i Aftonbladet med titeln: ”Ipred-lagen är inte fullständig”. (Förövrigt har Stefan Sauk en liten roll i Män som hatar kvinnor som ikväll, Fredagen den 27/2, har premiär på SF’s biografer.)

Jag har nu tänkt analysera kring hans tankegångar och åsikter i hopp om att lyckas förmedla den okunskap och de brister som genomsyras i artikeln. (Ni kan läsa hela artikeln här)

Stefan Sauk inleder sin meterlånga artikel med:

”Jag har kastat mig in i lite olika debatter om fildelningens vara eller inte vara den sista tiden och kan bara konstatera att det finns dels ett pedagogiskt problem och dels ett politiskt problem.”

Det är en bra och ärlig början. Han poängterar att han inte följt debatten om fildelning i åratal, utan att han alldeles nyligen kastat sig in i lite olika debatter. Detta kommer även att synas väldigt tydligt.

Det här är en av Sauks starkaste utgångspunkter genom hela artikeln:

”Lagen om upphovsrätt, copyright och även mönsterskydd har tillkommit av ett enda skäl, nämligen att skydda upphovsmannens material från något. Och då kan man ju tänka vidare ett steg till och fråga sig vad det är som lagen ska skydda materialet från, jo givetvis från att någon snor materialet eller någons idé, d.v.s. stöld.”

Fildelning heter inte delning utan anledning. Om jag laddar hem en film så försvinner ju inte den från resten av omvärlden och bara finns hos mig, utan jag har kopierat den. Olagligt förstås, dock kopiering. Den finns kvar hos upphovsrättsmannen, man fråntar honom ingenting. Stöld är om Stefan Sauk skulle sno någons peruk eller en lagbok eller något annat som han behöver. Då fråntar han den personens egendom, och personen i fråga har den inte längre kvar. Skillnaden mellan stöld och kopiering är någonting jag tycker att Stefan Sauk måste ha koll på när han fått så pass mycket utrymme att skriva ner sina tankar på.

Vidare tar han upp exempel, som rent av är idiotiska, för att styrka sina åsikter:

”Med någon slags konsekvens i sammanhanget skulle det i så fall gälla alla andra i samhället, eller det kanske är så att kreatörer ska behandlas som en lägre stående ras med inskränkta demokratiska rättigheter i samhället. Om inte, så skulle det i så fall vara OK för mig att sno båtbyggarens senaste skapelse; ”Wow, snygg båt, den tar jag”. Och så vidare.

Och så vidare:

”Det finns en lag som säger att det är förbjudet att fildela men förespråkarna för fildelning hävdar att det skulle vara ok att bryta mot den lagen om man gör det för privat bruk. Aha, men det är ju toppen.

Det innebär ju att jag kan gå in till grannen och sno hans nya plasma-TV och säga: ”men var inte ledsen, jag ska bara använda den själv, det är för privat bruk, jag ska inte sälja den vidare. Hej då, God Jul”!”

Liknelser som dessa kasserades för länge sedan, då man insåg att fildelning inte har några likheter med att t.ex sno någon annans båt. Inte bara är det beklämmande att Stefan Sauk fortfarande stoltserar med dessa slitna likneler, det är även oroväckande hur han liknar konst, som debatten faktiskt handlar om, med materiella ting som båtar och plasma-TV. Har han ingen bättre förhållning till sina egna konstverk än att han lätt kan jämföra det med en båt?

Kommande citat är nästan för banalt för att lyfta fram, och det blir lite kaka på kaka, men han skriver faktiskt även detta:

”Det som är lite otäckt i debatten är att det finns en utbredd uppfattning att det är OK att stjäla från skiv- och filmbranschen för att den har så mycket pengar ändå. Vilket fantastiskt argument… I så fall skulle det vara OK att råna en bank för att de ändå har så mycket pengar därinne… Heja, heja!” .

Här skulle jag jättegärna vilja se någon referering till statistik eller liknande som visar på denna ”utbredda uppfattning” som tänker så här, och som självklart automatiskt tycker att det är OK att råna banker. Med handen på hjärtat tror jag inte det är många som är så pass ignoranta att man laddar hem för att man tycker att film- och skivbranchen har för mycket pengar. Snarare att man själv har för lite pengar, om man nu ska hitta en anledning.

Stefan Sauk skriver vidare om att när det gäller den personliga integriteten är han den första att försvara den, men att vi sedan länge blivit kontrollerade ända upp i ”ballongknuten”. Han frågar oss vilken värld vi tror vi lever i. Fokuset i Stefans artikel har klart och tydligt legat på tidigare nämnda utbrott om fildelarare som tjuvar, och jag tror Stefan skrev artikeln för han kände att hans liknelser var otroligt kraftiga och orginella. Att detta skulle få upp ögonen hos folk. Han måste ha missat att hans liknelser cirkulerat i snart 10 år, och har ständigt varit utdaterade. När han kommer till slutskedet i artikeln och skriver om integriteten blir han mer sympatisk och har förståelse för frågeställningarna till detta. Här är han otroligt tvetydig och kommer faktiskt inte fram till någonting väsentligt, och framförallt ingenting nytt.

”Däremot håller jag med om att Ipred-lagen inte är fullständig, personligen så tycker jag att det borde vara polisens sak att utreda brott. Det blir också ett problem när man, som nu, särbehandlar en viss bransch, egentligen borde Ipred-lagen utökas så att alla som drabbas av någon form av brott via Internet ska ha samma möjlighet att lagföra den skyldige.”

Jag undrar varför Stefan Sauk, skådespelare, blev utsedd till att få skriva så mycket om detta ämne? Den är pinsam och totalt överflödig. Jag har funderat på att kontakta Stefan för att på en personlig basis fråga honom om han verkligen trodde att hans artikel skulle få någon slags övergripande substans i debatten. Fråga honom om han verkligen trodde att hans åsikter skulle göra någon skillnad, och i sådanafall låta honom motivera varför.

Jag avslutar med ett citat av H. M. Warner, en utav Warner Brothers, som precis vid brinken av stumfilmernas övergång till ljud år 1927 yttrade dessa ord, som här är passande på flera olika nivåer:

”Who the hell wants to hear actors talk?”

Jul i Februari – fortsättning

Igår skrev jag ett inlägg om fredagens premiär av filmen Borta Bäst, Hemma Värst med Vince Vaughn och Reese Witherspoon i huvudrollerna. Jag undrade över hur det kom sig att förra årets blockbuster – julfilm, som haft sin premiär ”juletidsmånaderna” november – december i hela 31 länder, kunde gå upp på bio i Sverige först i februari.

Idag har haft ett kort samtal med Helena Stenberg som är har hand om distributionen av utländska filmer och är pressansvarig på SF Film.

Hon förklarar att det är många faktorer som styr huruvida en film går upp på bio eller direkt till dvd. Ofta är det fråga om filmens beräknade storlek (dvs hur många biljetter man räknar med att sälja) som väger in för om en film går upp på bio eller direkt till DVD. I fallet Borta Bäst, Hemma Värst  är detta den största anledningen till att man väljer att sätta upp den på bio. Helena Stenberg tycker inte heller att den nödvändigtvis behöver kallas för en julfilm, då den även om det utspelar sig under juletider, faktiskt tar upp andra teman som gör att filmen skall kunna funka för en biopublik även i februari.

Vad det gäller den mer generella frågan om utländska filmers vitt spridda svenska premiärdatum, är det mer komplicerat. Det är olika för olika distributörer. SF Film har flera olika avtal med diverse stora och små filmbolag, alla med olika bestämmelser. Ibland köper man in en film redan på manusstadiet, medan andra ”färdiga” filmer kan få ligga och vänta på kontoret av marknadsmässiga skäl. Det är också en fråga om biograftid då man slåss om ett fåtal salonger med de andra distributionsbolagen.

Men vad jag inte riktigt förstår är det var dessa marknadsmässiga skäl som spelade in när det blev så att Four Christmases döptes om till något mer ”icke-juligt”, och premiärdatum sattes till 27 februari? Hade man då möjligheten att visa filmen under december, men bedömde att den skulle göra sig bättre i februari? Var det så att det inte fanns tillräckligt med plats på biograferna?

Helena Stenberg svarar i ett kompletterande mail:

”Som du kanske vet, hade BORTA BÄST, HEMMA VÄRST två olika engelska titlar internationellt. I USA gick den under titeln ”Four Christmases’, medan andra länder har valt titeln ”Anywhere but Home’. Vi valde att ge filmen den svenska titeln BORTA BÄST, HEMMA VÄRST.

Kapaciteten på biograferna är en viktig faktor när vi diskuterar och avtalar premiärdatum med biografägare. Som jag nämnde är det ofta trångt på biograferna under juletid, så även i julas. Vi hade själva två stora svenska releaser, ”Vi hade i alla fall tur med vädret – igen” och ”LasseMajas detektivbyrå – Kameleontens hämnd’.”

Efter vad jag får ut av detta så var det alltså biografplatserna som inte räckte till för att en film som Borta Bäst, Hemma Värst skulle kunna göra rätt för sig, samtidigt ville man inte att den skulle stjäla uppmärksamhet från SF´s egenproducerade filmer. Fair enough.

Dock kvarstår känslan av att Borta Bäst Hemma, Hemma Värst är lite väl ”ute” för att rättfärdiga en bred biorelease i februari. Kolla på trailern längst ned och avgör själva om det känns som en julfilm eller inte.

För att gå vidare med detta ber Helena Stenberg oss kontakta Eva Svendenius som är distributionschef på SF för en grundligare genomgång av distributionspolitiken. Så vi skickar ett mail till henne också.

Vi får även lov att tacka Helena för att hon var så villig att svara på alla våra frågor!

Fortsättning följer…

Trailern:

httpv://www.youtube.com/watch?v=P8nzbUR9dgI

Tjejen som föll över bord igen

I senaste numret av Språktidningen står att finna en liten rad om filmparlör; där debatten kring avsaknaden av översättning av amerikanska filmtitlar vägrar lägga sig och dö. 33 av 26 hollywoodrullar behöll ifjol sin engelska titel. Ett mönster som grundar sig i att man anser att svenskarna vid sverigepremiären redan hunnit stifta bekantskap med den engelska titeln, och skulle man i det läget börja ändra i den så skulle det endast bidra med ökad förvirring.

Senaste bondrullen fick dessutom (enligt någon hittepåstadga) inte översättas i länder där man ansåg att engelskan var av god sort. Sverige är ett sådant land. Och i Språktidningen ställer man sig således den urvattnade, men de senaste åren omåttligt populära, frågan: ”men hur bra är svenskar egentligen på engelska”, och syftar på att när filmen började ha premiär så var quantum det mest googla ordet på översättningsverktyget norstedts.se, och solace knep tredjeplatsen.

Min fråga lyder dock: hur många jänkare tror ni vet/visste vad endera quantum eller solace betydde före bondfilmen blev aktuell , samt vad orden tillsammans som ordstäv (quantum of solace) egentligen står för? För att inte tala om britter eller australiensare. Njaa..

Lunds filmstudio med huvudet i graven

Lunds eminenta filmstudio är en ideell studentförening som bildades 1929. Den har alltså existerat i nästan 80 år och under den tiden visat tusen och åter tusen filmer av högkvalitet. Ett underbart komplement till den något mer kommersiella SF-biografen som gärna visar den trettiosjunde Beckfilmen alt. någonting med Cameron Diaz eller Will Smith. Det fruktade och lite befarade har dock hänt. Intresset från allmänheten och medlemmar är lågt. Eller snarare, intresset är förmodligen lika högt, om inte högre, men folk har bättre saker för sig än att se kvalitetsfilm på vitaduken billigt ett par gånger i veckan. Pengarna är slut, föreningen slutar, pang bom, med att visa film. Sorligt. Väldigt sorligt. På många sätt. För första gången någonsin börjar jag att ifrågasätta nedladdningskulturen. Men det är vid katastrofer likt denna som den skapar riktiga problem för filmen, inte för att Stefan Sauk anser att han får förjävla lite betalt eller att andre manusförfattare till Jägarna tycker att han får för lite cred nuförtiden. Lunds filmstudio kommer i teorin fortfarande att finnas till, men man kommer få problem att känna vid den fysiskt. Filmstudion har ett bibliotek som fortfarande, så länge någon betalar hyran, kommer att finnas till förfogande. Detta bibliotek innehåller bl.a. Sveriges största samling av filmrelaterad litteratur, tidsskrifter, bilder och arkivmaterial. Men vad fan är en filmstudio utan dess filmvisningar?

Greenaway och filmens undergång

I mörk kavaj och mörk skjorta lunkar han lagom fort men mycket bestämt fram mot scenen. Han tar micken från en tafflig introduktör och till skillnad från gårdagens förvirrade och tråkigt koncisa Aja förklarar han på ett oerhört proffsigt sätt varför vi bör sitta här i dag och vad vi ska se söka efter i filmen. Det är introduktionsbabbel till Peter Greenaways film ’Nightwatching’, om den holländske konstnären Rembrandts kända tavla The Night Watcher, om lönnmord och avskum inom Amsterdams milis. Han berättar att han under 12 år bott i Amsterdam och älskar landet, dess folk och historia. Han berättar att holländarna är ett ledande land inom mångt och mycket och att den traditionella filmens framtid tåls att sia i landets biostatitstik.

Efter att sluttextens sista ord svept förbi och den elaborerade belysningen så småningom återkommit tar han återigen micken för vad som initialt tros bli ett kortare Q&A om hans porträtt av den holländske konstnären. Men detta visar sig dock ack så fel. Vad som följer är istället 90 minuter propaganda om varför filmen, och främst fenomenet bio, är död, samt ett hånande och sublimt idiotförklarande av publiken, som bör ses som korkade får.

I Holland går i snitt varje person en gång på bio vartannat år. En hemsk utveckling i relation till hur det en gång varit. Och han påstår att holländarna är först i utvecklingskurvan: Först sker det i Holland, sen i Europa, sen i övriga världen. Han nämner att ny teknik, mobilkameror och avatarcommunities på internet förändrar synen på vad film är och kommer att fortsätta att göra att det tills den gamla goda, traditionella, upphör att existera. I Japan har 90 % av laptopgenerationen (ett ytterst yuppieaktigt uttryck enligt mig) användare och tillika alternativa liv i fejkvärlden Second Life, som till en viss mån, under en viss tidsrymd varje dygn, gör ditt riktiga liv sekundärt. Och detta är bara början enligt honom.

Greenaway är hänsynslös i sitt agerande som profet och förklarar att talfilmen kommer att dö lika snabbt som stumfilmen, att biografer och liknande kommer att stå tomma inom några år och att makten kommer att ligga i filmtittarens händer istället för i, som fram tills nu, filmskaparens. Interaktion och tänkande scenarion står på tapeten, och det känns dessutom väldigt paradoxalt och idiotiskt att folk fortfarande går på bio när var och varannan människa redan har något liknande i sitt vardagsrum.

Han ber till folk att utmana honom, provocera honom, motsäga honom – put up a fight! Och folk försöker, genom att försiktigt räcka upp handen och förklara att filmen kan ”ses som en flykt ifrån vardagen”, ”ett mer spännande sätt att vila på”, ”att det är ganska skönt att dagens film är förutsägbar, ”att det måste finnas utrymme för klassiska uttrycksformer”, ”att teknik sakta men säkert konstant förnyar och förändrar filmen i sig”, ”att man ej bör betrakta stumfilm som död, utan hellre se det som att den utvecklades till talfilm”… bla bla bla. Varpå Greenaway tar vartenda av dessa utlägg och påståenden, slänger dem på golvet och stampar på dem i form av en vass motreplik, kallar den andre parten i dialogen indirekt för idiot, och fortsätter med sin mörka, halvrossliga brittstämma att förutspå stora, tomma, teatraliska lokaler, världen över inom ett decennium eller två.

Någon kille i svart, stripigt hår och nördskägg läspar sig fram på knaklig engelska och försöker försona oss (allmänheten) med denna bitterljuva filmskapare. Det går inte. Han hånskrattar efter varje uttalande, varje svar på fråga, och varje profetia. Man måste bara älska honom.

Tankar och reflektioner över den nyss sedda filmen läggs åt sidan. De är inte viktiga. Det är ju bara en film. Istället får vi följa en konstnärs ärliga resa genom hur han som konststuderande, till slut hamnade inom film, och nu en gång för alla försöker förinta den för att återigen kunna ägna sig åt konsten. Greenaway är slukad av filmen, mot sin egen vilja. Och i ett desperat försök att rigga manipulerande ljuseffekter på kända konstverk i museer världen över så står han återigen med vatten upp till knäna, efter att ha gjort en film om en av hans favoritkonstnärer, en som vägrade, trots att allting stod på spel, att sälja sin integritet och ge efter för massorna.

Another Way To Die

Det som är på tapeten just nu är diskussionen om hurvida den officiella theme-songen till den nya James Bond-filmen Quantum of Solace är bra eller anus. Markus Larsson på aftonbladet tycker tex att den är anus och liknar den vid något om höstackar och åsnor som jag inte förstår (läs här).

Som många kanske vet är det Jack White som skrivit låten och som även lagt Meg åt sidan den här gången och istället plockat upp Alicia Keys. Som några av er kanske också känner till är Jack White min stora idol och min största inspirationskälla. Han är även min min bästa vän när livets höst ibland knackar på axeln.

Därför kan jag inte tycka att låten är dålig. Det går bara inte. Faktum är att jag redan är inne på min 324:e repeatomgång. Min åsikt är klar. Låten är bra och jag är otroligt stolt och glad över att Jack överträffar sig själv och hoppar på roliga projekt som detta.

Sony/BMG är blixtsnabba på att plocka bort previews från youtube, men här kan ni läsare också lyssna. Kommentera gärna här vad ni tycker om den.

Är den bra. Eller är den anus?

Utöver detta för Jack White själv en diskussion med Coca-Cola angående det att de använder sig av en instrumental version av låten till deras reklamfilmer. (Coca-Cola Zero kommer att byta namn till Coca-Cola 007 under reklamkampanjen). Det gillar inte Jack, som en gång i tiden faktiskt skrev en låt enbart till Coca-Cola. Vill ni lyssna på den kan ni göra det här.

Kan nån ens tänka sig James Bond drickandes en Coca-Cola förresten?

Inkräktare bakom kulisserna

Mobilkameror och Youtube tar oss närmare filminspelningar än någonsin förut och på den vilda webben diskuteras och analyseras filmer innan de ens blivit klara. Men kan förhastat tyckande förstöra den känsliga arbetsprocessen och i värsta fall, riskera slutresultatet?

När manuset till Quentin Tarantino´s nya film Inglorious Bastards läckte ut på nätet var bloggar och nättidningar som Vulture snabba att recensera det i sin helhet – akt för akt.

Att vi åskådare kommer bakom kulisserna på inspelningen av filmer är i sig inte en ny företeelse. Hearts of Darkness (1991) och BaadAsssss Cinema (2002) är två exempel på dokumentärer som lyckas med att vara informativa utan att döda mystiken kring filmerna de undersöker och på Tv4 brukar det alltid ploppa upp en ”Bakom kulisserna” när kanalen varit med och producerat någon Beck-film.

Gemensamt för alla dessa produktioner är att de når publiken i ett sammanhang där de inte riskerar att ”skada” den film de handlar om. ”Bakom-kulisserna” på Beck-filmerna är alltid höljda i ett kamratligt skimmer och fungerar på sin höjd som lite mer initierade reklamfilmer för kommissariens äventyr. En film som Hearts of Darkness, som på ett närgånget sätt visar hur inspelningen av Apocalypse Now ibland spårade ur totalt, kom ut först elva år efter det att Apocalypse Now haft premiär och vid det laget redan räknades som en klassiker.

Även om dessa små dokument av ”filmskapandet-in progress” ofta har antingen informativa eller marknadsföringsmässiga värden, verkar de vara svåra att kombinera.
Vill du se mer djupgående behind-the-scenes-material får du antingen vänta tills långt efter det att filmerna är aktuella, eller glatt nöja dig med att se den välpolerade version som producerats av filmbolaget.

Men detta kan vara på väg att ändras. I och med mobilkamerans allt större användning som paparazzi-verktyg kan vi nuförtiden nästan dagligen se färska bilder på våra favoritkändisar (IMBD tillhandahåller en sådan funktion under samma kategori som filmbolagens egna stillbilder från pågående filmproduktioner). Filmandet av nya Transformers: Revenge of the Fallen har kantats av skakiga amatörvideos från inspelningplatsen, senast igår lades denna video upp:

Explosion at Transformers: Revenge of the Fallen Shoot from OneMoreNone on Vimeo.

Även om detta klipp i sig är rätt så harmlöst (och framförallt ganska ballt), kan jag inte hjälpa att undra lite kring vilken framtid som går oss till mötes.

Transformers är en film som till stor del litar på sina datagenererade special-effekter och slow-motion kaskader av brinnande stål, därför spelar det ingen roll att en liten explosion i realtid läggs ut på nätet. Tvärtom kommer det säkert leda till att de redan invigda fansen blir ännu mer peppade på filmen vilket i sin tur kan leda till att nya fans tillkommer.

Men tänk er att detta skulle ha hänt under inspelningen av Apocalypse Now. Vecka ut och vecka in överöses bloggarna med rykten om inspelningshaveri som i sin tur ständigt bekräftas av nya klipp på hur Francis Ford Coppola sliter sitt hår och går ner 20 kilo av nervositet, hur Martin Sheen röker,super,knarkar och rumlar runt tills han får en hjärtattack och hur en totalt smällfet Marlon Brando anländer till inspelningsplatsen utan att ha läst varken manus eller ursprungsbok… Inte en chans i världen att den filmen hade sett dagens ljus. Filmbolaget hade dragit ur kontakten fortare än kvickt och ingen hade kunnat klandra dem.

Numera kan vi ju säga att Apocalypse Now aldrig hade blivit Apocalypse Now om det inte hade varit för den all galenskap som det innebar att spela in filmen. Att kaos är nödvändigt i vissa ”artistiska processer”. Frågan är bara hur tålmodiga filmbolagen kommer vara mot dessa processer när en film redan under inspelningsfasen riskerar att slaktas av såväl kritiker som fans. I ett filmklimat som redan beskrivs som hårdare än någonsin, är jag rädd att detta i sin tur kan innebära att filmbolag hellre kör på redan uppåkta spår än vågar satsa på nya outforskade stigar.

För Quentin Tarantino och hans manus på rymmen har det hittills gått bra, kommentarer som “If anyone is crazy enough to fund it, this movie is gonna be awesome” vittnar om att han har folket på sin sida.

Iallafall än så länge.