Regissör: Marc Forster
Bond: Daniel Craig
Bond-brud: Olga Kurylenko
Bond-skurk: Mathieu Amalric
Bond-ligg: Gemma Arterton
I Quantum of Solace letar en hämndlysten Daniel Craig efter en gnutta hopp. Skulle man byta ut huvudrollen skulle den 22:a Bondfilmen lika gärna kunna lanserats som den fjärde filmen om en annan JB, nämligen Bourne, Jason Bourne.
När Daniel Craig castades i huvudrollen som James Bond till Casino Royale frågade sig många om han verkligen fick plats i den trånga kostymen. Men tillsammans med The Legend of Zorro -regissören Martin Campbell lyckades han övertyga många av fansen och framförallt kritikerna om att en känslig och eftertänksam Bond var der rätta receptet i den dystra början av detta millenium. En koppling man kanske inte riktigt uppmärksammade då var att tvåtusentalet redan hade fått en stenhård men samtidigt identitetskrisande agent i Jason Bourne. Likt Bourne gick den nya Bond och gjorde det största misstaget en agent kan göra, han förälskade sig i en kvinna som gick och dog.
När Craig nu återvänder som nya Bond i nya Quantum of Solace får han problem att balansera sitt hämnd-drivna självsökande med sitt belevade agent-arbete. I sin iver att söka fast på vem/vilka/vad det är som bär ansvaret för hans älskade Vespers öde, lämnar han död och förstörelse efter sig (oftast genom olyckliga omständigheter som han inte har tid att förklara). Detta är givetvis till stor förtvivlan för den ständigt arbetande MI5-agentmamman M (Judi Dench) som blir tvungen att resa land och rike runt för att dela ut kärleksfulla reprimander åt sin bångstyrige favorit-agent.
I en inledande fighting-sekvens i Siena, snidigt kryssklippt med stadens årliga hästrace, lyckas Bond banka fram lite ledtrådar som tar honom till Port-au-Prince på Haiti, där han träffar den intrigerande Camille (Olga Kurylenko), som likt Bond drivs av ett starkt hämndbegär för orätter begågna mot henne i det förflutna. Camille leder Bond till storskurken Dominic Greene (Mathieu Amalric) och hans högra hand Elvis (Anatole Taubman), en man vars svårförklarliga pottfrilla på ett perfekt sätt antyder det instabila psyke som döljer sig under den.
För allmänheten är Greene känd som framgångsrik miljökämpe, i hemlighet tillhör en organisation som specialiserat sig på att göra världen till en sämre ställe. Denna gång planerar man att sponsra en boliviansk statskupp, med avsikt att föra den genomruttne general Medrano (Joaquin Cosio) till makten. Som enda betalning för detta kräver man en bit tillsynes värdelös mark som visar sig inhysa det redan uttorkade bolivianska folkets vattenreserver. Den diaboliska planen kan sammanfattas genom att citera kultklassikern Strykers postapokalyptiska profetia: ”He who controls the water, controls the world”. Med andra ord, allt är precis som det ska vara.
Efter att Bond gjort röjt sin närvaro för Greene, och råkat halvdöda en annan MI5-agent som var undercover hos Greene, börjar MI5 att tröttna. Det är lätt att förstå dem. Varenda slagsmål och jaktscen har hittills erbjudits i det sinnesjuka klipptempo som blivit praxis i nästan alla nya action-filmer. Second unit-regissören Dan Bradley (han som har hand om action-scenerna) har innan filmen sagt att han vill att det ska se ut som om ”vi bara haft turen att vara på plats och fånga glimtar av verkligt helgalen action”. Det är inte särskilt svårt att gissa sig till vilka filmer Bradley tidigare gjort action-scenerna till, just det, Bourne-trilogin.
Man skulle kunna argumentera för att detta egentligen är en smaksak, och att ”helgalen action” är en självskriven ingrediens i en Bond-film. Men när det sjunde slagsmålet skildrat ur 24 olika kameravinklar i sekunden börjar inkräkta på alla de andra självskrivna komponenterna av en Bondfilm, börjar det kännas lite tröttsamt. Det märks att man tagit åt sig av kritikten från de senare väldigt teknik-orienterade Pierce Brosnan-Bondfilmerna. I fallet Quantum of Solace finns nästan ingenting sånt.
I en av filmens mer lyckade sekvenser följer Bond efter Greene till operahuset i Wien, där vi återigen involveras i en kryssklippningsekvens, denna gång mellan en modernistisk uppsättning av Puccini’s Tosca och Bonds finurliga infiltration av Greenes affärsmöte med ett gäng maktmänniskor. Efter detta behöver vi inte längre tvivla på HUR onda skurkarna är, för guds skull, de bevittnar motherf***in Tosca men talar mycket hellre i hands-free än koncentrerar sig på föreställningen…
Bond befinner sig i Bolivia och måste hämtas hem. För att göra detta skickar man den unga och oerfarna Agent Fields (Gemma Arterton). Men istället för att lyda order, faller Bond tillbaka på sin gamla charmiga stil (den han hade innan hans hjärta krossades). Fields har inte en chans. Bond behöver bara ge henne en blick och vips, så ligger hon naken på en divan och säger att hon är åh, så besviken på sig själv. Efter detta dröjer det inte länge innan hon blir mördad av Greenes hejdukar. Arterton som på förhand lyfts fram som en av ”Bondbrudarna” får extremt lite tid i slutgiltiga filmen. I princip är hon bara med som pliktskyldig madrass för att Bond ska kunna ha en naken rygg att kyssa i trailern. Det är synd, Artertons karaktär är en av de saker som skulle kunnat liva upp och erbjuda lite komplexitet i det annars väldigt plottriga berättandet av filmen. I pressmaterialet stoltserar man med att Quantum of Solace innehåller dubbelt så många stunts som Casino Royale. Tyvärr framgår det inte riktigt på vilket sätt det skulle göra filmen bättre.
Efter att Bond återigen stött på Camille, och återigen blivit anklagad för mord han inte riktigt bär ansvaret för, sätter de siktet på ett hotell ute i den bolivianska öknen där Greene och general Medrano stämt möte för att slutföra sin ondskefulla plan. Camille och Bond i
nser att deras respektive livssituationer liknar varandras. De bestämmer sig för att göra gemensam sak av sitt hämndbegär. Lyckligtvis befinner sig deras respektive antagonister på samma ställe.
Bondbruden Camille spelas av ukrainska modellen Olga Kurylenko. Hon påpekar att hennes rollfigur skiljer sig från många tidigare Bondbrudar, eftersom hon är en av de få som inte går till sängs med honom. Detta skulle kunna vara en intressant aspekt i Daniel Craigs porträtt av den mer realistiske Bond, om det inte vore för tidigare nämnda äventyr med Agent Fields. Anledningen till att Bond inte ligger med Camille känns snarare som att filmen hinner ta slut, än att han skulle kommit till några insikter om sitt eget handlande.
Manuset till Quantum of Solace färdigställdes av geniförklarade manusförfattaren Paul Haggis precis innan författarstrejken bröt ut i Hollywood. Sen dess har det ryktats om en hel del omskrivningar under inspelningens gång. Vem det egentligen är man ska rikta kritiken mot spelar kanske mindre roll, alldeles för ofta blir dialogen snarare informativ än suggestiv. När karaktärernas respektive drivkrafter måste avslöjas igenom taffliga repliker, brukar det vara ett tecken på att filmen inte klarar av att etablera rätt stämning visuellt.
Regissören Marc Forster (Monsters Ball, Stranger Than Fiction, Flyga Drake) pekar ut frågan tillit som det centrala temat i Quantum of Solace. Likt Jason Bourne är Bond numera ensam och måste hela tiden ställa sig frågan vem han kan lita på. Men tiden är knapp, och slutar alldeles för ofta i förvirrande slagsmålsorgier. Som en uppföljare till Casino Royale är Quantum of Solace en besvikelse. Som Bourne-inspirerad actionfilm känns den lustigt nog som en urvattnad kopia av det original Bond-franchisen en gång lade grunden för.
