Klockan är långt efter solnedgång en regnig höstdag i Stockholm.
Jag, en vanlig kille ställer mig sist i kön.
Han, på andra sidan trottoaren tar en cigarett.
Jag tänker… är det han?
Visar tydligt upp presslegitimationen och ler för mig själv.
Jag, ingenting.
Han, Gaspar Noé.
Efter att ha bevittnat hästslakt i Carne, människorov i Seul Contre Tous
och inte minst en utdragen våldtäktsscen i Irréversible har man helt klart
byggt upp en känsla inför mötet med denna man. En känsla av obehag.
Huvudet är rakat, mördarmustasch. Upptill en svart urtvättad t-shirt.
Nedtill uppvikta jeans, mördarkängor. Blicken beskrivs bäst som den
av en mördare. Allt han säger får mig att tänka på döden. Han berättar
att han under sin ungdom tittade på porr dagarna i ända. Han berättar
att Enter the void har tagit 10 år att förverkliga. Han berättar att hans
nästa steg som regissör är att skapa den första porrfilmen som berör.
Han berättar om drogerna. Han beskriver upplevelsen Enter the void
som ruset av droger – a natural high. Han berättar om tiden i djungeln
då han intog mängder av den substans som utsöndras i dödsögonblicket.
Jag får känslan av att han tittar mig i ögonen när han berättar alltsammans.
Han tittar mig i ögonen när han berättar alltsammans. Jag dör. Filmen börjar.
Två timmar och fyrtioen minuter senare sitter jag i chock. Gaspar kommer
åter in i biografen. Han ska tydligen till Berns och dricka öl. Blod tänker jag
och tar bussen mot Mariatorget.
(viss spoil-varning utfärdas) Enter the Void är en filmupplevelse utöver det vanliga.
Filmen är uppdelad i ett antal kapitel; före och efter protagonisten Oscars död.
Vi får dels följa hangenom point of view (liv), dels bakifrån (död). Det hela skapar
en ovanlig känsla av närhet och inlevelse. Filmen utspelar sig i det neonstinna
Tokyo där Oscar med syster uppehåller sig med droger och andra neonbetingade
sysslor. Mer vill jag inte berätta. Maaret Koskinen skrev nyligen att “filmen är
död – leve filmen!”. Upplev den på bio, ty filmen är död – leve Gaspar Noé!
Etiketter:Enter the Void, Gaspar Noé, Maaret Koskinen, Stockholms filmfestival
