Titel: Giallo
Regi: Dario Argento
Land: Italien
År: 2009
Även om man tar för givet att det förmodligen kommer vara skit. Att man kommer bli besviken och undra hur han som för trettio år sedan gjorde några av världens häftigaste filmer helt plötsligt börjat göra b-skräck (inte sällan via bokadaption) och italienskamerikanska beckthrillers, tar man nu för givet. Supersnygga Suspiria och Inferno fick se sin trilogi avslutas med den pinsamt kassa och småtråkiga La terza madre för ett par år sedan, och nu var det således dags för ytterligare en modern film av Argento. Giallo. En svårplacerad film som egentligen inte är en giallo, utan bara heter giallo p.g.a. ett visst huvudelement i filmen som råkar vara av färgen gul (giallo = gul på italienska).
Klockan är 23.59 och 2009 års upplaga av Fantastisk filmfestival här i Lund skall till att avslutas. Cattet och Forzani får ett specialpris, a blade in the dark award, som aldrig har delats ut förr, och aldrig ska delas ut igen, av arrangörerna som anser att deras film Amer var den överlägset bästa filmen under festivalen, men vars jury hade ett annat utlåtande. Den också den belgiska, men animerade långfilmen A town called panic, vann istället silvermelisen för bästa film. A blade in the dark award bestod av en kökskniv inlindad i något slags guldsnöre. Sött. De två skaparna blev oerhört rörda och Cattet tappade nästan fattningen, fällde ett dussin tårar, och kramade om lite randompersoner på raderna ett, två och tre.
Forzani presenterade Giallo med att han är skeptisk redan på förhand, med tanke på att Argentos senaste genidrag kom för så länge sedan som på 80-talet (Tenebre), men att han aldrig slutas hoppas. En arrangör sa att han fått göra mycket arbeten ståendes på knä för att få hit filmjäveln, och att det förhoppningsvis kommer att vara värt besväret. Avslutar sedan med: “Det är en kul film. Förvänta er inte Profondo rosso, förvänta er inte Tenebre. Ta den bara för något nytt… och ha kul”.
Filmen i sig utger sig lite för, samt marknadsförs, som den ultimata giallon. Jag hoppas på något i slag med de ovanstående nämnda filmerna; man har ju sett det göras förut. Den börjar helt okej med mycket regn, lite snygga vyer över Turin, förstapersonsperspektiv från den taxi som så småningom kommer att lura in, tortera, och mörda snygga turisttjejer. Ennio Morricone står för ett helt okej musikspår, även om man så klart saknar Goblin, och var dag ber en stilla bön för att de ska skriva musiken för tusen och en kommande filmer.
Filmen i sig är ganska stämningsfull och sympatisk. Den går i ett bra tempo och är rätt spännande på ett konsekvent sätt – man blir aldrig uttråkad eller vill att det promt ska ta slut. Man fattar även ett litet tycke för den bisarrt vridne psykopaten som klipper upp läppar med sekatörer, och envisas med ett applicera negativa aspekter på tjejer fagra nunor. Det är dessvärre oftast en ganska tråkig film. Trist ljus, trist kameraarbete (trist, i den bemärkelse att det är helt vanligt och inte så spektakulärt och “onödigt” som man gärna vill att det ska vara i den här typen av filmer). För Hollywoodesque, tyvärr, och hade det inte varit för att man vet att det är Argento som hade gjort den så hade man nog avskytt den. Eller så är det tvärtom, kanske hade man gillat den mer om det inte varit Argento. För i slutändan är den ändå helt okej. Ett steg i rätt riktning helt klart (läs: i jämförelse med Fantomen på operan, Waxmask osv). Och för en gångs skull är ju skådespelarinsatserna inte helt åt helvete. Adrien Brody gör en helt okej prestation som iskall och lidande psykopatjägare, och Byron Deidra gör även han bra i från sig som galenpanna.
Se, skaka av sig, och håll tummarna för nästa Argentorulle.
Etiketter:FFF, Filmvisning, Giallo
