ENTER THE VOID

Klockan är långt efter solnedgång en regnig höstdag i Stockholm.

Jag, en vanlig kille ställer mig sist i kön.

Han, på andra sidan trottoaren tar en cigarett.

Jag tänker… är det han?

Visar tydligt upp presslegitimationen och ler för mig själv.

Jag, ingenting.

Han, Gaspar Noé.

Efter att ha bevittnat hästslakt i Carne, människorov i Seul Contre Tous

och inte minst en utdragen våldtäktsscen i Irréversible har man helt klart

byggt upp en känsla inför mötet med denna man. En känsla av obehag.

Huvudet är rakat, mördarmustasch. Upptill en svart urtvättad t-shirt.

Nedtill uppvikta jeans, mördarkängor. Blicken beskrivs bäst som den

av en mördare. Allt han säger får mig att tänka på döden. Han berättar

att han under sin ungdom tittade på porr dagarna i ända. Han berättar

att Enter the void har tagit 10 år att förverkliga. Han berättar att hans

nästa steg som regissör är att skapa den första porrfilmen som berör.

Han berättar om drogerna. Han beskriver upplevelsen Enter the void

som ruset av droger – a natural high. Han berättar om tiden i djungeln

då han intog mängder av den substans som utsöndras i dödsögonblicket.

Jag får känslan av att han tittar mig i ögonen när han berättar alltsammans.

Han tittar mig i ögonen när han berättar alltsammans. Jag dör. Filmen börjar.

Två timmar och fyrtioen minuter senare sitter jag i chock. Gaspar kommer

åter in i biografen. Han ska tydligen till Berns och dricka öl. Blod tänker jag

och tar bussen mot Mariatorget.

(viss spoil-varning utfärdas) Enter the Void är en filmupplevelse utöver det vanliga.

Filmen är uppdelad i ett antal kapitel; före och efter protagonisten Oscars död.

Vi får dels följa hangenom point of view (liv), dels bakifrån (död). Det hela skapar

en ovanlig känsla av närhet och inlevelse. Filmen utspelar sig i det neonstinna

Tokyo där Oscar med syster uppehåller sig med droger och andra neonbetingade

sysslor. Mer vill jag inte berätta. Maaret Koskinen skrev nyligen att “filmen är

död – leve filmen!”. Upplev den på bio, ty filmen är död – leve Gaspar Noé!

 

Etiketter:Enter the Void, Gaspar Noé, Maaret Koskinen, Stockholms filmfestival

Filmdruvan Presenterar: Filmfestival #2

Så var det återigen dags för filmdruvans filmfestival!
Dagen blir lång men utsökt:

12:00-13:45 American Splender
14:00-16:00 La Battaglia di Algeri
16:15-17:20 Tetsuo
17:30-19:45 El Aura
20:00-20:20 Tävling med eventuellt pris
20:30-22:30 A zed and two Noughts
22:45:-zz:zz Cani Arrabbiati

Dryck medtages i önskad mängd.

Argentos återkomst till gialloscenen

Titel: Giallo

Regi: Dario Argento

Land: Italien

År: 2009

Även om man tar för givet att det förmodligen kommer vara skit. Att man kommer bli besviken och undra hur han som för trettio år sedan gjorde några av världens häftigaste filmer helt plötsligt börjat göra b-skräck (inte sällan via bokadaption) och italienskamerikanska beckthrillers, tar man nu för givet. Supersnygga Suspiria och Inferno fick se sin trilogi avslutas med den pinsamt kassa och småtråkiga La terza madre för ett par år sedan, och nu var det således dags för ytterligare en modern film av Argento. Giallo. En svårplacerad film som egentligen inte är en giallo, utan bara heter giallo p.g.a. ett visst huvudelement i filmen som råkar vara av färgen gul (giallo = gul på italienska).

Klockan är 23.59 och 2009 års upplaga av Fantastisk filmfestival här i Lund skall till att avslutas. Cattet och Forzani får ett specialpris, a blade in the dark award, som aldrig har delats ut förr, och aldrig ska delas ut igen, av arrangörerna som anser att deras film Amer var den överlägset bästa filmen under festivalen, men vars jury hade ett annat utlåtande. Den också den belgiska, men animerade långfilmen A town called panic, vann istället silvermelisen för bästa film. A blade in the dark award bestod av en kökskniv inlindad i något slags guldsnöre. Sött. De två skaparna blev oerhört rörda och Cattet tappade nästan fattningen, fällde ett dussin tårar, och kramade om lite randompersoner på raderna ett, två och tre.

Forzani presenterade Giallo med att han är skeptisk redan på förhand, med tanke på att Argentos senaste genidrag kom för så länge sedan som på 80-talet (Tenebre), men att han aldrig slutas hoppas. En arrangör sa att han fått göra mycket arbeten ståendes på knä för att få hit filmjäveln, och att det förhoppningsvis kommer att vara värt besväret. Avslutar sedan med: “Det är en kul film. Förvänta er inte Profondo rosso, förvänta er inte Tenebre. Ta den bara för något nytt… och ha kul”.

Filmen i sig utger sig lite för, samt marknadsförs, som den ultimata giallon. Jag hoppas på något i slag med de ovanstående nämnda filmerna; man har ju sett det göras förut. Den börjar helt okej med mycket regn, lite snygga vyer över Turin, förstapersonsperspektiv från den taxi som så småningom kommer att lura in, tortera, och mörda snygga turisttjejer. Ennio Morricone står för ett helt okej musikspår, även om man så klart saknar Goblin, och var dag ber en stilla bön för att de ska skriva musiken för tusen och en kommande filmer.

Filmen i sig är ganska stämningsfull och sympatisk. Den går i ett bra tempo och är rätt spännande på ett konsekvent sätt – man blir aldrig uttråkad eller vill att det promt ska ta slut. Man fattar även ett litet tycke för den bisarrt vridne psykopaten som klipper upp läppar med sekatörer, och envisas med ett applicera negativa aspekter på tjejer fagra nunor. Det är dessvärre oftast en ganska tråkig film. Trist ljus, trist kameraarbete (trist, i den bemärkelse att det är helt vanligt och inte så spektakulärt och “onödigt” som man gärna vill att det ska vara i den här typen av filmer). För Hollywoodesque, tyvärr, och hade det inte varit för att man vet att det är Argento som hade gjort den så hade man nog avskytt den. Eller så är det tvärtom, kanske hade man gillat den mer om det inte varit Argento. För i slutändan är den ändå helt okej. Ett steg i rätt riktning helt klart (läs: i jämförelse med Fantomen på operan, Waxmask osv). Och för en gångs skull är ju skådespelarinsatserna inte helt åt helvete. Adrien Brody gör en helt okej prestation som iskall och lidande psykopatjägare, och Byron Deidra gör även han bra i från sig som galenpanna.

Se, skaka av sig, och håll tummarna för nästa Argentorulle.

Etiketter:FFF, Filmvisning, Giallo

Amer ingjuter hopp i fulfilmseran (lånar från snyggfilmseran)

Titel: Amer

Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Land: Belgien

År: 2009

Således satt jag där själv på fjärde raden eller så. Jag visste inte vad som komma skola, endast att jag var att vänta mig ett slags (enligt fff.se) “expressivt, närmast experimentellt bildspråk, samtidigt som de kärleksfullt och med glimten i ögat medvetet återkopplar till ett innovativt och nyfiket italienskt filmskapande när det var i sitt absoluta esse”. Till detta skulle så klart ett sjuhelvetes soundtrack ljuda.

Någon arrangör sa att det förmodligen skulle bli festivalens överlägset bästa film, och att om den var en tredjedel så bra som affischen utlovade så skulle förväntningarna infrias med råge (i efterhand medgav samme arrangör att den var långt bättre än affischens skvallrande fasad).

Min personliga föraning var att det skulle vara en hyllning till gialloscenen, inte minst rörande klassiker som Suspiria och Blood on black lace (Inferno inkl., kanske även Profondo rosso och The house with the laughing windows).

Min enda invändning var att den var b e l g i s k – på belgiska, inspelad i frankrike. Gillao ska vara hårigt italienskt. Vi behöver komma lite, lite längre söderut, till en sunkigare manschauvinism ådra, mer svettiga pannor, utsvängda jeans, naiva tjejer, och hest skrattande, korpulenta män. Italien fungerar i nio fall av tio bättre än frankrike.

Filmen är uppdelad i tre delar. Den första delen är tydligt inspirerad av Argentos Suspiria. Vi får kort följa en liten nyfiken flicka bland distanserade föräldrar, en beslöjad okänd varelse (kvinna?), och en sovande och tungt andandes häxa. Färgerna, formerna och insomningarna luktar Suspiria och Inferno långan väg. Det enda som saknas är de elaborerade kameraåkningarna, något som de två regissörerna i Q&A:et efteråt förklarade genom att nämna att de inte hade så bra utrusning och fick förlita sig på närbilder snarare än rörligt foto. Och tro mig, det märks, men skall inte klandras över. Den första delen i filmen innhöll vad som förmodligen är det utan tvekan läskigaste jag har varit med om någonsin. I 30 minuter satt jag med korsade ben och knäppta händer och funderade på vad fan som hände, om det var nödvändigt att göra det så jäkla spännande. Min ryggrad kändes frusen till is konstant. Ni vet en av öppningsscenerna i The grudge då tjejen klättrar upp för en lucka i taket och roterar huvudet sakta 360 grader för att till slut (på grad 359) stå öga-mot-öga med slemmonstret? Typ så var det hela tiden. Mycket ögon i nyckelhåll (mycket fokus på ögon överhuvudtaget), mycket droppande vatten, ljud av andningar och djupa suckar, blått, rött, grönt och gult ljus, samt dörröppningar. Det finns en scen där kameran ser genom en lampa i taket medans den lilla flickan kryper ner i sängen, sedan släcks lampan – en scen som mer eller mindre är direkt tagen ur Suspiria. Inget ont med det.

Del nummer två innehåller inget våld eller hemskheter alls, utan där får vi följa den lilla flickan som då har blivit stor, då hon följer med sin mamma till frisören. Ett snyggt bildspråk sammanfattar hela den biten. Och vi får följa en het tonårstjej, tuggande på en strimma lugg, där hon på ett eller annat sätt dras till dryga mansfigurer. Musiken är i detta läge bitvis helt fantastisk.

Den sista delen blir mer traditionell giallo, och har tydliga spår från Profondo rosso. Bland annat finns det en del scener eller bitar som mer eller mindre är helt kopierade från när David Hemmings rollkaraktär söker igenom huset efter ledtrådar. Huset, grinden, fallande glas, klös på väggarna, trappan, statyn. I den tredje delen så har flickan blivit ännu äldre, och väljer att ensam åka tillbaks till huset från första delen. Där saker och tings minst sagt tar fart. Musiken i den tredje delen är också helt, helt otrolig, och slutspåret är en kombination mellan suspiriatracket och Mario Bavas Rabid Dogs.

Med risk för att avslöja för mycket så stannar jag här. Ovannämnda arrangör var helt lyrisk och tafatt efteråt, och även om jag anser att den tidvis (i mittenparitet) innehöll en del dravel, dravel som visserligen går att förlåta när man inser att deras kamerautrustning hindrade dem från att göra avancerade åkningar och istället använda sig av inzoomningar (ja, bara för att få det att se extra snyggt, konstnärligt och avancerat ut). På det hela taget är det en helt otroligt bra film, snygg (SNYGG!!!!!) framförallt. Den handlar egentligen inte om något, och man får aldrig reda på några fakta eller detaljer eller anledningar för olika händelser. Det sägs totalt 57 ord i filmen så bildspråket är det primära och talspråket bara en futtig del av kulissen. Det är en hyllningsfilm som står på sina egna ben just för att det väldigt sällan görs filmer som dessa nuförtiden och man måste helt enkelt passa på att se dem när de väl kommer.

Efteråt så förklarade regissörerna att deras favoritfilm är Profondo rosso (så klart) och att man givetvis blivit inspirerade av Argentos 70-talsmästerverk. Och att man valt att använda musik från gamla klassiska giallofilmer istället för att komponera eller leta egen. Kommande film kommer att vara en giallo utspelad på gatorna i Bryssel. Gissa om man längtar.

Etiketter:Festival, FFF, Filmvisning, Giallo

FFF 2009 drar (drog) igång

Eftersom årets (den femtonde upplagan i ordningen) Fantastisk Filmfestival här i Lund drog igång för hela fem dagar sen så innebär detta att årets bevakning kommer att börja någonstans i mitten. Det kan helt enkelt inte hjälpas. En anledning till detta skulle kunna vara att årets agenda inte är lika intressant som förra årets, tyvärr, men det finns trots det några guldänder vi ska försöka lägga kornet på.

Ni hittar programmet här.

Till förhandsfavoriterna fanns givetvis världspremirerna av filmer som Dario Argentos ‘Giallo’ och Richard Kellys ‘The Box’. ‘The Box’ missade jag dock eftersom den visades på festivalens första dag. ‘Giallo’, å andra sida, visas i helgen och kommer att ha mig på första parkett. På ett logiskt och lite drömaktigt sätt borde ju Argento själv stått för presentation/försnack/trivia – något som dock inte kommer att hända.

När vi ändå är inne på giallospåret så verkar morgondagens ‘Amer’ intressant. En film jag vet så lite av i pretext att jag väljer att återkomma efter att jag har sett den.

Vi hörs!

Werner Herzog upptäcker en individuell pingvin

httpv://www.youtube.com/watch?v=G_2_XElV1-Y

Från dokumentären Encounters at the end of the world

Etiketter:Encounters at the end of the world, penguin, Werner Herzog

Taking Woodstock

Inför Ang Lee’s Taking Woodstock har det talats väldigt mycket om hur festivalens tre dagar av kärlek, fred och musik fungerat som populärkulturell katalysator för vad som skulle, både på gott och ont. Det allra bästa inlägget återfinns i Ed Wards humoristiska genomgång (obs. ljudlänk) av en box med återutgivet konsertmaterial, där han konstaterar att det inte spelades särskilt bra musik under Woodstock.

Mycket av tilldragskraften med Taking Woodstock är hur den lyckas ta till vara på den historiska tyngden i sitt ämnesval. Filmen är en fest för nostalgiker, och Focus Features har i PR-arbetet jobbat hårt för att göra en sådan av varenda biobesökare.

På ett skickligt sätt tar Ang Lee en bunt filmiska stereotyper vi lärt känna sedan New Hollywood-eran kickade in, strax efter det att Woodstock var över. Lee tar vietnamveteranen, den tjuriga judiska mamman, hennes kuvade man och deras uppoffrande, smyghomosexuella son och bäddar in dem i en tidsenlig aura. I intervjuer har Lee skämtat om att det efter ödesmättade dramer som Lust, Caution, Brokeback Mountain, Hulk, Crouching Tiger och The Ice Storm var dags för att göra en film helt fri från cynism. Ett företag som skulle kunna resultera i vilken dussinmjukiskomedi som helst, om det inte vore för att Lee har så fina verktyg i sin låda.

Filmens fina poänger ligger i detta. Gott hantverk och en kärleksfull blick, kryddat med en smula hippieromantik, men hela tiden presenterat med den överhängande vetskapen om de dystrare tider som komma skulle. Nästa stopp Altamont, Hells Angels och publika knivmord. Men det är en annan historia.

httpv://www.youtube.com/watch?v=7Iq8z2WDbKo

Taking Woodstock har premiär idag på svenska biografer.

PS. Vill man ta del av ovan nämnda andra historia, gör man bäst i att kolla in bröderna Maysles dokumentärklassiker Gimme Shelter.

Etiketter:Ang Lee, Ed Ward, Taking Woodstock

Hade jag bara biografen!

Det finns inget annat medium än biografen.
Vad är boken i jämförelse med den? Vad är teatern?
Litteraturen är på sin höjd ett spel, ett självbedrägeri. En statistik över läsarna skulle få författarnas anspråk att framstå som ett skämt. De förmår inte ingripa i livets förvecklingar. De står på gränsen. I stället för att arbeta talar de som Akademiens ordbok. Man borde starta en förföljelse av dem. Världen klarar sig utan dem. Däremot skulle den stanna om man avskaffade biografen.

… Att skriva bra idag förefaller hopplöst. Det man skriver blir makulatur.

Carlo Mierendorff, 1920.

Bronson

Charles Bronson (Tom Hardy) är inte att förknippas med filmstjärnan vid samma namn utan i detta fall Englands mest våldsbenägne intern. Han föddes som Michael Peterson och redan som barn drömde han om att bli berömd, men visste inte för vad tills den dagen han rånade ett postkontor. Bytet blev endast ett par pund, men straffet blev desto dyrare.

1974 dömdes Bronson som 19-åring till fängelse i sju år för detta rån och han har sedan dess lämnat fängelset fyra månader under de trettiofem år som gått. Gång på gång har han fått sitt straff förlängt efter att ha attackerat, misshandlat och tagit fängelsepersonal som gisslan. Trettio av åren har han suttit isolerad.

Regissören Nicolas Winding Refn har i Bronson försökt göra en homage till Kubricks A Clockwork Orange, med bland annat långsamma slagsmåsscener till klassisk musik, och har en mycket artistisk framtoning i många scener. Ett försök att göra berättelsen till djup, berörande och intressant. Något slutresultatet inte riktigt lyckas förmedla.

Huvudrollsinnehavaren Tom Hardy, däremot, visar stor passion för sin roll. Han lade på sig 20 kilo muskler för att likna Bronson, som gjorde 2500 armhävningar om dagen (och skrev även böcker om träning från sin cell). Det är Tom Hardys fantastiskt engagerande skådespelarinsats som rädder filmens brist på struktur och röd tråd och därmed höjer betyget.

httpv://www.youtube.com/watch?v=p70Ahw-b5Z0

Etiketter:A Clockwork Orange, Bronson, Nicolas Winding Refn, Stanley Kubrick, Tom Hardy

Inglourious Basterds

Quentin Tarantino är tillbaka med sin sjunde långfilm Inglourious Basterds. Ingen har väl missat att snappa upp premissen om de hämdlystna amerikanska judarna som är ute efter att hämnas på nazisterna. Och att skära av toppen utav deras huvuden.

Brad Pitt spelar Aldo Raine, ledaren för The Basterds, och vid sin sida har han den sjukt uppbulkade Hostel-regissören Eli Roth, som spelar “Björnjuden”. Dessa Basterds främsta uppgift är som sagt att döda nazister. Bortsett från Hitlers smygande närvaro som antagonist, har tyskarna i sin tur en mycket vass, vältalig, karismatisk men oerhört elak överste vid namn Hans Landa, “Judejägaren”, som fenomenalt porträtteras av den något okände Christoph Waltz.

Inledningsvis får vi se denna Hans Landa kallblodigt mörda en judefamilj som håller sig gömde ute på den franska landsbygden. Men, dottern i familjen vid namn Shosanna, överlever och lyckas fly. Vi hoppar fyra år framåt och får reda på att hon nu driver en liten, men framgångsrik biograf tillsammans med den mörkhyade fransmannen Marcel. En vacker dag anländer soldaten och filmstjärnan Frederick Zoller till biografen och fattar genast tycke för Shosanna (som för att skaka av sig sin tidigare identitet går under namnet Emanuelle Mimeux). Det visar sig att Zoller, ensam, dödade 250 fiendesoldater från ett klocktorn. Det visar sig också att Goebbles (Hitlers egna filmproducent) var så stolt över Zollers insats att han bestämde sig för att göra en film om händelsen, Nationens Stolthet, där även Zoller spelar huvudrollen.

För att göra en lång historia (filmens 2 timmar 40 minuter) kort lyckas Zoller med sin status och sina kontakter få premiärvisningen av Nationens Stolhet att visas på hans nya kärlek Shosannas biograf. Under premiären kommer de högsta nazisthönsen infinna sig, vilket såklart även The Basterds är intresserade utav.

Shosanna vet att Hans Landa kommer att infinna sig i biografen. The Basterds vet att Adolf Hitler kommer att infinna sig i biografen. Detta är en långsamt uppbyggd konflikt för att slutligen leda till årtiondets kanske mest intensiva och snyggast utförda klimax.

Quentin Tarantino har med sin otroliga kreativa och innovativa förmåga skapat en otrolig historia som både berör, uppmanar till skratt likväl kväljningar, samt lämnar utrymme för fantastiska skådespelarinstatser. Tarantinos kunnighet inom filmmediet, hans öga för det visuella och sin febläss för onödigt våld tar verkligen ut sin rätt i en film om det naziockuperade franska 40-talet.

Trots att Eli Roth uttalat sig om att filmen är “Kosher-porn”, kan man (obviously) urskilja tydliga politisk undertoner vilket vi inte är vana vid gällande Tarantinos filmer. Jag tror att Quentin Tarantino håller på att mogna, men bara till ett lite äldre barn. Han säregna stil lever nog kvar länge.

Det är nästan ett måste att uppleva Inglourious Basterds på bio, och den har premiär imorn (fredag 21/8) på SF’s biografer. Be there or be at Kristoffers.

Etiketter:Brad Pitt, Eli Roth, Inglourious Basterds, Quentin Tarantino